Privatlivet, vart går gränsen?
Puss på dig bästis❤❤❤
Förstår din frustration över att inte ha samma ork som vanligt. Jag hoppas att du får hjälp att komma till rätta med det! Jag har själv haft liknande problem och vet hur tufft det är när man inom sig har en massa saker man vill förverkliga men sedan inte orkar.
Ta hand om dig på allra bästa sätt!
Kram
<3
Det kan ju också vara bra att skriva av sig lite :) så länge det känns rätt. Ta hand om dig! :)
Härligt med sådana dagar:D
Förstår dig att du icke vill skriv om allt i ditt liv, att du tänker på dina barn och nära och kära. Skriv det som känns rätt.
Håll hårt i det och dem som får dig att må bra och jag hoppas du får hjälp av läkare snart. Kram
Vill bara tacka för en fin och välskriven blogg. Blir alltid på bra humör när jag tittat in här! Och med din B12-brist, ge inte upp! Det kommer kännas bättre. Lider själv av en B-brist och det tog cirka ett år för mig att komma tillbaka till där jag var från början. Livet känns plötsligt mycket bättre ur alla perspektiv. Så stå på dig om du känner att du vill ha höjd dos, det är du som ska kunna fortsätta leva som du vill, inte doktorn. Kram! <3
Jag tycker att man själv ska skriva om det som känns bar 6 vad man vill dela med sig utav. Jag skriver väldigt sällan om mitt innersta privata (märkt att man sällan får kommentarer då) men har dock startat en privat blogg men lösenord som jag funderar på att börja skriva av mig då man mår som sämst. Alla behöver inte veta allt om en. <3
jag ar har och laser, men det vet du nog :)
tycker ocksa det ar svart med gransdragningar ibland. Hur som> saknar dig! kram!!
Nu fick jag dåligt samvetet att jag inte är bättre på att lämna lite små rader.. :( jag kikar in då o då o läser hur ni har det och njuter av dina fantastiska bilder! Du är endast den person som själv kan bestämma hur mycket du vill dela med dig av..
Hoppas du mår bättre snart så att du slipper känna dig så himla trött.. Jag vet hur det är att va precis klippt slut :(
Ta hand om dig. Kram
sådant är riktigt jobbigt, jag är konstant trött..inte utmattad som man har gjort mycket, men själen är trött på något sätt. man känner sig inte som vanligt och jag har en känsla att när jag är såhär trött tappar jag en del av mig själv, men kanske inte heller är så konstigt att jag är trött heller. varit påfrestande i nästan 6 års tid och det är väl nu som jag känner av det..
jag är inne hos dig nästan dagligen, men ack så dålig på att lämna spår men jag älskar verkligen din blogg, den får mig riktigt att bli inspirerad med att se det lilla i vardagen och göra det stort (hoppas du förstår mitt konstiga skrivande hehe :)!)
blev visst världens längsta inlägg av mig hehe! men lite skönt att skriva av sig!
ha en fin kväll! :)
Du har en helt normal nivå på bloggen lämnar ut dig i normal nivå, samma som jag försöker göra. Bra att du ska träffa en ny läkare så att du kan få klarhet helt i varför du inte känner dig pigg
Kraaaam till dig
Jag lämnar ju spår efter mig lite då och då :) Kämpa på, du är inspirerande!
hehe. du är bra som går till en läkare för att ta reda på problemet!
(för att jag skulle göra det måste jag bli kidnappad, stoppad i en säck, sen buren till en läkare, med någon som vaktar dörren så jag inte smiter :P
hatar allt med sjukhus och läkare osv... )
Jag brukar kika in din blogg, älskar din bilder för de är så underbar.
Å trötthet är inte roligt och jag har det också men nu känns det lite bättre för jag ändrade min matvanor och motionera mer men ändå kan känna trött ibland, så jag borde egentligen träffa läkare.
Jag befinner mig nog i lite samma sits som dig. Har alltid varit ett energiknippe och den mest optimistiska person man kan tänka sig.
Ständigt glad och med en positiv syn på livet.
Men liksom du har jag under de senaste två åren gått igenom mycket jobbigt i livet.
Separation, blivit sviken och nedtryckt och ledsen. Och nu har jag svårt att hitta tillbaka till mitt "gamla jag".
Har svårt att hitta orken och glädjen.
Svårt att planera framåt och unna mig själv lycka.
En ständig trötthet och "utmattning".
Det börjar kännas aningen bättre nu, men nog har jag en lång bit kvar, men jag hoppas att "tiden läker alla sår" och att jag en dag är samma gamla vanliga energiska Eva, och inte den där tjejen som håller fasaden uppe men inombords känner sig tom, trött och ledsen.
Men jag tror också på att jag måste låta mig gå igenom det här, ser det som en nödvändig sorgeprocess och att jag måste låta kroppen och själen läka, och att det får ta den tid det tar.
Det är okej att vara ledsen och nedstämd ett tag liksom.
Jag har ändå fortfarande hoppet om att det kommer att bli bättre, det måste det bli för såhär kan det inte fortsätta!!!
Jag hoppas att det blir samma för dig, att allteftersom tiden går så blir du starkare, piggare och gladare!
Kramar!
Hej Josefin! Jag uppskattar din blogg jättemycket och kikar in här i stort sett dagligen. Gillar blandningen av vackra bilder och välskrivna inlägg.
Jag vet inte, men jag tycker du varit väldigt tydlig med att du bara skriver om de ljusa stunderna i ditt liv. Sedan förstår vi läsare (i alla fall jag) att det finns mörka stunder också men dessa vill man av naturliga skäl kanske inte fläka ut på nätet hur som helst. De dagar då du endast postat en bild med ett tänkvärt citat tycker jag att man förstår att det finns en anledning att det citatet dök upp just den dagen. Men den anledningen vet ju bara du, och du har all rätt att hålla det utanför bloggen om du vill!
Jag är en av dina återkommande läsare, brukar skriva en rad här. Önskar att du snart återfår energi. Ta väl hand om dig!
Hej. Jag är ganska ny läsare av din blogg. Min sambo Don Feri va o trixade lite på din dotters kalas o tränar ju även karate med din pappa.
Har ju själv varit där en gång med separation o småbarn o vet att orken kan ta slut. Men snart kommer den tbx säkert.
Fick för 4 mån sen mitt första barn barn o det va som att bli ung på nytt :)
Tack för en trevlig läsning o fina bilder.
