3 år som ensam mamma
Det är juni igen och staden har blommat upp i sprödaste grönska där fåglarna kvittrar lyckligt i trädkronorna både natt och dag. Denna försommarmagi då man kan njuta av hur en rosaaprikos skymning övergår i gryningsljus när gräns mellan natt och dag suddas ut är något alldeles speciellt. Jag vaknade upp imorse och kännde mig så tillfreds med livet och en glädje i att ha en lång sommar framför mig som ett väntande längtande lockande äventyr. Om två dagar tar jag semester och startar upp den med en helg när jag ska Smaka på Stockholm tillsammans med fina vänner. Jag har varit som ett brusande lyckopiller hela dagen och burit ett orubbart leende i ansiktet, underbart att få må så här!
Jag tar mig tillbaka till en juninatt för tre år sedan fylld av ovishet om framtiden när jag satt där mitt i natten och plockade upp ur mina flyttkartonger i sällskap av ett glas rött. Jag packade upp i mitt nya hem, till mitt nya liv. Ett 14 år långt förhållande var över, jag hade klivit över till en annan värld jag aldrig sett mig hamna i, ett nytt liv som ensamstående mamma... Den här dagen hade jag fått nyckeln till min egen bostad, en nyckel jag fått när köpekontraktet skivits på tidigare samma dag och det var nu jag skulle försöka att gå vidare, men hur? Hur vet man vilka vägar man ska gå på när man är vilse?
Jag minns att det skakade om många när jag gick ut öppet om skilsmässan och att jag skulle lämna mitt till synes "perfekta" liv där i nybyggda vita huset på höjden. Många av mina läsare hade varit med mig sedan radhusliv och mammalediga dagar till det nybyggda drömhuset granne med landet så jag kan verkligen förstå att det var överraskande. Speciellt eftersom jag inte var bra på att hantera situationen i bloggen. Jag kände mig sårbar och skör, visste inte hur jag skulle berätta om en seprataion framför så många läsare. Det fanns hårda uppläxningar i kommentarsfälten under denna tid, visst förstår jag att man reagerar men vissa gjorde otroligt ont att läsa. Det är inte ett val man gör över en natt när man väljer att lämna allt man drömt om. Men jag kunde inte längre trampa runt i skärvor av det som inte längre var, kvävd i min egen person och jag ville ge barnen en annan vardag än den som slukade oss. Man förändras så otroligt mycket som personer från tonåren till vuxen mitt i livet, jag tror att det var en av orsakerna till det som hände. Vi förändrades och vi ville inte åt samma håll, hur jag än försökte att gå bredvid så blev våra olikhter mer tydliga och det blev mer uppenbart att vår väg delat sig.
Ibland måsta man följa sitt hjärta och lyssna på vad det har att säga även om det bryter mot allt det man trodde på.
Nu denna junidag när vinden viner för fullt utanför fönstret och jag längtar efter att den riktiga sommarvärmen ska komma kan jag med säkerhet säga att jag har blivit en starkare, modigare och ärligare person än vad jag var för tre år sedan. Det har varit många svårigheter genom åren och nej jag har mått allt annat än bra. Men de har varit berikande med erfaranhet och hur många gånger jag än ramlat ihop har jag alltid rest mig igen, bestämt mig för att fortsätta att gå. Nu har jag funnit ett lugn i mig själv, en trygghet och glädje. Jag har blommat ut till en person jag önskat jag kunde vara så många år. Jag tror man kan säga att dessa tre år var vad som behövdes för att jag skulle kunna komma till den punkt jag är på idag.
Jag blir lite känslomässigt tagen nu när jag tänker tillbaka på mina händelserika intesiva senaste tre år och att det inom mig funnits ett envist ljus som aldrig slocknat hur mörkt det än sett ut. Det mycket tack vare att jag alltid haft personer runt om mig som fångat mig i fallen. Är oerhört tacksam för att jag har en så kärleksfull familj som ställer upp när det än behövs. Att jag har de bästa, roligaste, galnaste vänner som lockar mig till tårfyllda magkrampsskratt, galna upptåg och alltid finns där. Kollegor som sett mig dagar då jag bara vill gömma mig. Vad vore mitt liv utan er?? Tack för att ni finns!! Och tack ni som läser, för att ni gett mig kraft och tro på mig själv i era upplyftande kommentarer.
Bäst jag slutar att skriva här nu, för ärligt talat så är jag på vippen o tjuta en sentimental skvätt. Ha en fin onsdag alla, kram och kärlek från mig!
fina Jossan! Ja, du tog oss många på sängen när vi väl förstod vad som hände i ditt liv, men den styrkan du visat, eller ska jag säga envishet (?), tror jag har imponerat på många. För det är en styrka att ta beslutet för att själv få överleva och må bra.
Fortsätt att ta hand om dig och dina solstrålar så håller vi tummarna för att värmen kommer snart!!!
Så fint skrivet. Allt det perfekta kanske inte alltid är så perfekt som man tror. Det är alltid sorgligt med skilsmässor men ibland nödvändiga. Du uttrycker dig så fin om det som hände er.!
Fint skrivet, speciellt dethär med att du haft ett "envist ljus" inom dig! Men jag blir ärligt talat lite upprörd över att du fick "hårda uppläxningar i kommentarsfälten under denna tid". Jag vet inte vad de uppläxningarna bestod i men du har enligt mitt sätt att se det absolut INGEN skyldighet att dela med dig av ditt privatliv överhuvudtaget, bara för att du har en blogg. Ville bara säga det. Tack för en jättefin blogg, du har verkligen en otrolig talang och skicklighet för foto. Man blir jätteglad av att läsa bloggen och börjar uppmärksamma de fina detaljerna i sitt eget liv också. /Ida
Livet blir ALDRIG som man tänkt sig eller planerat. Men det brukar bli bra ändå. Du får vara glad för dessa 14 år. Och jag har hört att man har 3 kärlekar i sitt liv: Sin ungdomskärlek, den kärleken man skaffar barn med och sen har man den tredje o sista stora kärleken. Så du har kommit en bra bit på väg, när du minst anar det ramlar den 3:e kärleken in i ditt liv. :-) Tills dess får su NJUTA av livet med dina fina barn o allt annat som gör livet värt o leva! :-) Kram
Nadja
Livet blir ALDRIG som man tänkt sig eller planerat. Men det brukar bli bra ändå. Du får vara glad för dessa 14 år. Och jag har hört att man har 3 kärlekar i sitt liv: Sin ungdomskärlek, den kärleken man skaffar barn med och sen har man den tredje o sista stora kärleken. Så du har kommit en bra bit på väg, när du minst anar det ramlar den 3:e kärleken in i ditt liv. :-) Tills dess får su NJUTA av livet med dina fina barn o allt annat som gör livet värt o leva! :-) Kram
Nadja
Så underbart att du kommit så lång väg. Jag har nu vart ensamstående sedan augusti och kunde aldrig förra sommaren tro att mitt liv skulle bli så som de är idag. Jag har nu träffat en ny kärlek, en människa som passar mig som handen i handsken och jag kunde aldrig någonsin tro att man kunde älska så starkt som jag gör idag. Så fortsätt som du gör, du är en grym förebild o jag är glad jag följt din blogg sedan Meya var liten. Kram
Så härligt att läsa att du efter tre år kommit en bra på bit på vägen. Livet blir aldrig som man tänkt sig. Både på gott och ont! Följ din egen känsla. För ibland måste man dela på sig för att kunna blomma ut utifrån de erfarenheter livet gett en.
Stort lycka till på din fortsatta resa! Tack för du delar med dig av dina ord!
Kändes riktigt inspirerande att få läsa det här.
Ja, det känner jag igen mig själv i. :) Just nu är min f.d bästis med om en separation. Dom har inga barn, men varit ett par av och till i 4 år nu. Så hon har det skittufft just nu. Ska snart åka och stötta henne någon dag för jag var där hon är nu för ett år och 7 månader sen. Hon tyckte det var skrämmande att jag kunde beskriva exakt som hon känner sig nu. Det är ju för att jag har varit i samma sits, fast jag har barn med.
Förra veckan var det 3 år sedan jag gjorde samma resa. Vi hade varit tillsammans i 18 år och hade två döttrar tillsammans, nu är de 14 respektive 18 år. Tyvärr behandlades jag inte bra de sista åren. Jobbade halvt i hjäl mig som lärare och med allt som rörde hem och familj. Drabbades av svår utmattningssyndrom och såg ingen ljusning. Nu sitter jag här och ammar min lilla son som föddes i mars. Hans pappa visade mig trygghet och äkta kärlek. Livet blev inte vad jag tänkt mig, det blev bättre.
Kram
Monika
P.S Din blogg är underbar. Har följt i minst 3 år.
Ja, verkligen. <3
Så varm och vacker bild, så finn och strålande är du på den, Josefin! Tack för din ärlig, harmonisk och stark berättelse. Du är en tydlig exempel att man kan klara sig no matter what, bara att man lyssna på sitt hjärta.
Önskar dig en riktig härlig sommar!
fin bild
Jag har läst din blogg i många år och den har tagit bort mörka nätter med dina vackra bilder och texter.
Jag följde dig i ert radhus och genom början på huset och jag kan ärligt säga att jag blev förvånad över hur man kunde lämna det jag drömmer om varje dag. Men jag förstår dig idag, när jag är några år rikare och med förhållande bakom mig. Jag förstår dig precis när du skriver att man inte ska trampa i skärvorna från det som en gång varit.
Jag känner inte dig men du är en stor förebild för mig, för att du vågar och ger oss läsare så mycket sjölvförtroende och glädje.
Massa kramar, Ruweni.
Åh! Du är så duktig på att skriva gripande. Jag kan inte säga att jag förstår dig, men mina föräldrar har precis gått igenom samma sak. Nu vet jag ju inte hur er situation såg ut, men i detta fall var det bara en av dem som ville. Det har varit fruktansvärt för oss alla. De blev morföräldrar till min dotter under denna tid och det kändes nästan som att jag trängde mig på, trots att det är långt ifrån så det ser ut såklart. Efter ungefär 2 månader utan varandra har de nu valt att börja om från början med varandra. Ingen är gladare än både vi barn och dem själva. Lite sådär nyförälskade och jobbiga trots att de varit gifta i 25 år. Dock är det giftemålet brutet nu utan betänketid alls, men det är nog bara bra. Gifta om sig kan de göra vid ett senare tillfälle, det ser jag fram emot :)
Jag skrev ett email till dig om detta for ett tag sedan sa ska inte upprepa mig och bli alldeles langrandig men dina fina barn kommer tacka dig for att du stod upp for den otroligt starka, varma och kloka mamma du ar. Barn behover inte aktenskap, speciellt inte om det innebar att man far en mindre glad och hel mamma. :) Att manniskor tyckte och tankte pa ett sarande satt i bloggen tycker jag ar otroligt synd. Man ska ta hand om sitt eget hjarta och lyssna pa det. Man har det alltid med sig av en anledning. :)
Oj, vilken resa du har haft, wow! Det kan sannerligen inte ha varit lätt, men oj så värdefulla både vänner och familj är i sådana lägen, de är rent ovärderliga!!
Ha en fin dag!
Vilken fantastisk blogg du har. Man blir tagen av vartenda litet ord du skriver. Mäktigt! Du är så stark! ❤️
Så himla fint inlägg! Vi behöver alla se att allt inte är så perfekt och fint. Alla går igenom svåra saker i livet och jag tror det är väldigt viktigt att vi pratar om de så öppet som du gör!
KRAM!
Fint inlägg. Ibland måste man ju ta jobbiga beslut...men att följa sitt hjärta är det viktigaste!
Fantastiskt att läsa om någon som vågar gå sin egna väg, vågar ta steget att lämna det "perfekta livet" som ibland gör en så olycklig. Har precis hittat till din blogg och ska fortsätta läsa den!
Du är så stark!! <3
Så fint du skriver och oerhört fin bild! Du är stark! :)
Jag förstår precis vad du menar och håller med till fullo...man kan inte leva ett liv där man inte är lycklig -man är värd mer än så...även om vägen till lycka kan bli jobbig, tuff och väldigt svår...
Jag har gjort samma resa själv...för snart 8 år sen... det tar tid att komma vidare men när man väl valt sig själv och att få vara lycklig så går det lättare och vägen känns kortare!
KRAMAR
Hej , jag vill att Du ringer mig !!!! Jag heter Johan Garbman . Jag sufade på nätet och så kom jag in på dom sida . Du så vacker MY. Mvh från en Dalmas som hoppas du inte tar illa upp när jag skriver mitt telefonnr är 072-2666903 / privata ////
Hej , jag vill att Du ringer mig !!!! Jag heter Johan Garbman . Jag sufade på nätet och så kom jag in på dom sida . Du så vacker MY. Mvh från en Dalmas som hoppas du inte tar illa upp när jag skriver mitt telefonnr är 072-2666903 / privata ////
Även inspirerande för oss män att höra och läsa detta. Det betyder mycket för alla att få höre en berättelse som denna där alla som varit i din situation kan relatera. Kram på dig.
