Syskon som delar rum
Men åh fy bubblan vad jag drömmer om att barnen ska få varsit rum! Pontus blir tonåring nästa år och hur kul kan det vara då att dela rum med lillasyster 6 år yngre? Men, än så länge så har de inte klagat, de har ju varsit rum hos pappa med. Så de verkar faktiskt tycka att det är mysigt o få dela rum hos mig o att leva så här nära inpå varandra som vi gör hos mig tycker jag bara är bra för att skapa en nära och öppen relaiton. Men jo det är dags för större, hur mycket jag än älskar denna lägenhet. O drömmen om det lilla huset kan jag inte släppa. En dag...!
Har ni föresten egna barn som delar rum? Hur tycker ni att det går, vad är åldersskillnaden?
Mina tjejer är 9 och 11 år och medan jag och min man var separerade under två år så delade de rum hemma hos mig. Det gick alldeles utmärkt. Nu har pappan och jag flyttat ihop igen, och barnen har eget rum men väljer allt som oftast att enas om vilket rum de ska sova i och sover där tillsammans:)
Visserligen skillnad kanske när bägge är tjejer och lika i åldrarna, men jag betvivlar inte att även dina barn trivs och mår fint som de har det.
Kram Åsa
Mina två stora 3 och 6 delar rum. Både p.g.a. platsbrist men också för att jag vill det. Och dom vill inte vara själva. Jag blir lite galen på det där att det skulle vara någon svensk standard att alla barn måste ha egna rum från att de föds. Hemma hos oss samsover vi dessutom i 210 bred säng i vårt sovrum, så några egna sängar har de ändå inte. Men jag håller med dig, när de blir tonåringar vill jag nog kanske kunna erbjuda dem eget rum. Men när de är små ser jag ingen anledning till att de inte ska dela.
Nu har ju vår lilla inte kommit ännu, så Selma har en egen liten vrå. För oss kommer det vara viktigt med varsitt rum. Jag och min lillebror (2 år yngre) delade däremot rum till vi var 10 och 12 år. Det gick absolut bra. Men vi var i luven på varandra titt som tätt också. Vi hade ett stort rum med vår egen "space" som varsitt skrivbord osv. Men den dagen jag väl fick mitt eget rum var obeskrivlig! Jag var verkligen hur glad som helst.. Som tonåring är det nog skönt att få sitt eget. Finns många fördelar med att dela, men också vissa nackdelar. Så man får helt enkelt göra det bästa av sina förutsättningar :)
Man kan nog aldrig säga vad som är bäst för någon annan. Vi är alla unika och fungerar inte efter en mall. Men som du säger är 6 år en kännbar åldersskillnad i den åldern. En står mitt i barndomen och den andre tar klivet ut i tonåren. Olika faser i livet. Då kan det vara bra med större, personligt utrymme.
Precis detta står vi inför snart då vi väntar ett andra barn och bor i en trea. Här är bostäder verkligen begränsat och svårt att hitta, om man inte vill betala hutlösa pengar för en liten lägenhet. Vill du inte visa lite mer kort hur du löst det med sängar, förvaring osv?
Åh, jag vet verkligen hur det känns att längta efter ett litet hus. Jag drömmer om ett litet radhus med en liten tomt som barnen kan leka på (så där lagom litet/stort att vi får plats allihop utan att för den delen ha en massa jobb med en stor trädgård). Nu är vi extremt trångbodda. Vi bor sex personer i en trea! Jag har fyra barn, trillingar på 2 år och en fyraåring. Ingen har eget rum utan de har en lekhörna i vardagsrummet som de delar. En av trillingarna sover i vardagsrummet, en av trillingarna plus fyraåringen sover i mitt sovrum och en av trillingarna sover i sin pappas sovrum. Vi är skilda men eftersom han inte får tag på en bostad så bor vi fortfarande ihop. Så ordet "trångboddhet" räcker knappt till för att beskriva vår situation. Målet är ett litet radhus (och att barnens pappa ska ha sin egen bostad) och jag jobbar på för att uppnå det. Till dess får vi försöka göra det bästa av situationen. Jag tror dock att små barn har ett större behov av trygghet och närhet än vad de har av att ha ett eget utrymme. Så att dela rum med sina syskon är nog bara bra då. Men när de blir större så växer såklart behovet av att ha en egen plats där de kan få vara för sig själva.
