Cellförändringar, ett livsviktigt inlägg
Allt började för 6 år sedan, jag hade blivit mamma igen, hade en nyfödd liten flicka i min famn när jag fick besked om allvarliga cellförändringar. Jag hade inte gått på kallelserna som skickats hem tidigare genom åren och lite nonchalant tänkt att det här rör inte mig. Jag hade ju då levt i ett fast förhållande i så många år, sedan jag var 16 år... Inte utsatt mig för risker. Men där hade jag fel, det spelade ingen roll.
Jag blev så fruktansvärt rädd, fick dödsångest!! Jag hade just fött en lillasyster till min son och var mitt i livet, levde lycklig i en familjebubbla. Jag tänkte på mina barn, att jag vill finnas där med dem hela livet, vill se dem växa upp. Vill vara med i varje lyckligt andetag, i varenda tonårsstorm och "jag hatar dig mamma". Inte vika en tum från deras sida, alltid vaka över dem och var deras bästa vän. Den som de alltid kan räkna med.
Det tog lång tid innan det sjönk in och jag förstod att det var sant, på riktigt. Jag trodde helt allvarligt att vården gjort fel, att brevet som kom hem där det stod om att mina cellförändringar kan leda till livmoderhalscancer inte skulle till mig utan någon annan. Det måste blivit fel. Jag fick göra en operation och ta bort cellförändingarna, sen följde täta kontroller ett par gånger varje år. Sedan dess har det här legat som en åerkommande orolig skugga över mig.
För snart en månad sedan satt jag med blicken långt bort genom en regnvåt ruta ut mot en gråsuddig septembervärld. Klibbig luft fyllde bussen där passagerare upptog varje plats, men jag varken såg eller hörde dem. Stängde ute världen med musik i mina öron och fortsatte att envist fokusera bort blicken. Det grät i mitt hjärta som det regnade över staden, jag höll tillbaka, dimmiga ögon blinkade bort tårar, kunde inte tillåta mig att bryta ihop just där och då.
I should be crying, but I just can't let it show
I should be hoping but I can't stop thinking
"Vi ska ta reda på om cellförändringarna även finns i din livmoder, i så fall får du behandling. Hjälper inte det måste vi operera bort livmodern..." Min läkares ord gick på repeat inom mig där på bussen. Jag försökte behålla ett kontrollerat lugn inför alla okända människor trots att mitt innre var en orolig osian där jag undvek allt vad det gick att inte drunka i ett ångestfullt skrik av rädslor. Trots täta extrakontroller senaste 6 åren så hade cellförändringarna fortsatt att komma tillbaka. Denna gång på ett annat ställe, svårare att upptäcka.
Jag bröt ihop när jag kom hem, stängde in mig och försökte att inte tänka det värsta. Sysselsätta mig med annat för att orostankarna inte skulle äta upp mig och försökte hålla modet uppe i väntan på att provsvaren skulle komma tillbaka. Det kändes väldigt tungt och jobbigt, jag vill ju ha möjligheten att få fler barn om det skulle bli en fråga i framtiden.
Kram
Jag måste bli duktigare :( tack för att du ville öppna dig <3
Släpp oron för framtiden, lev i nuet och njut av livet, dina barn och man. Gott att det ändå var ett positivt besked nu. Krama on och älska dem i din närhet och glöm inte le mot solen!
Skickar en stor kram och tänk vilken härlig människa du är som vågar dela med dig och förhoppningsvis får någon att tänka om så dem går och gör det där testet. Själv har jag tid nästa vecka så då ska jag dit
Jag gjorde med en opration för snart 1 1/2 år sen vet hur jobbig all väntan var att vänta vänta och vänta nu går jag på kontroller när jag blir kallad var sist i fredags förstår du är orolig hela tiden vi kämpar vidare med vår sons cancer med nya cellgifter nu och antikroppar som ska sättas in nästa vecka sen är det bara att vänta igen känns som aldrig eländet tar slut men det är inget att göra bara leva på som vanligt fast det är svårt och gråten kommer ofta kram på dig tänker på dig 💜
❤️
Fina du. Jag har själv gått på flera kontroller de senaste åren pga cellförändringar. Mina var dock ringa och nu efter senaste undersökningen behöver jag bara gå på de vanliga igen. Men jag vet hur det känns. Blev alldeles kall när jag fick brevet efter en rutinkontroll att jag skulle in och undersökas mer. Då planerade vi att bli gravida igen och jag visste inte hur det skulle bli med något. Men de försvann utan ingrepp. Det här är ett jätteviktigt ämne och jag är glad att du skrev detta viktiga inlägg. Skönt att du har fått ro för stunden och att de har koll på dig. Allt kommer att bli bra. Stor kram!
Oj, det här var verkligen träffande. Tack för att du skrev det här. Jag är 23 och fick för bara någon månad sen min första kallelse. Kunde inte gå på den och avbokade den, men bokade inte en ny tid. Har funderat över det och tänkt att jag ska boka en ny tid - men än har det inte blivit av. Blir så lätt att man skjuter på sånt... Tänkte väl att det inte är någon fara, eller att jag kan vänta ytterligare lite till... Nu ska jag göra det så fort jag kan.
Hoppas du mår bra. Kram!
Fina fina du! Vilket inlägg. Väldigt viktigt! Jag har alltid varit jättenoga med att testa mig var tredje år och har egentligen inte varit så rädd för det. Tills för en månad sen då det var dags igen. Denna gången upptäckte de måttliga förändringar och igår var jag och knipsade av en bit av livmodertappen och tog nya prover. Nu blir det ytterligare några veckors väntan med hemsk oro :( Men som läkaren sa- det kan försvinna av sig själv och det hoppas jag på. Tanken var egentligen att vi skulle påbörja hormonbehandling nu i höst för att försöka skaffa syskon. Men det las självklart på is iom cellförändringarna. Nu önskar jag att det gått tillbaka och att vi så småningom kan göra vår lilla kille till storebror. Kram!
Fina fina du! Vilket inlägg. Väldigt viktigt! Jag har alltid varit jättenoga med att testa mig var tredje år och har egentligen inte varit så rädd för det. Tills för en månad sen då det var dags igen. Denna gången upptäckte de måttliga förändringar och igår var jag och knipsade av en bit av livmodertappen och tog nya prover. Nu blir det ytterligare några veckors väntan med hemsk oro :( Men som läkaren sa- det kan försvinna av sig själv och det hoppas jag på. Tanken var egentligen att vi skulle påbörja hormonbehandling nu i höst för att försöka skaffa syskon. Men det las självklart på is iom cellförändringarna. Nu önskar jag att det gått tillbaka och att vi så småningom kan göra vår lilla kille till storebror. Kram!
Förstår dig precis. Har själv stått där med Det brevet i handen, endast 22 år gammal. När läkaren ringde om för att meddela att förändringen var så pass stor att jag skulle operera bort en stor bit av tappen stod jag på en gata i Rom. Helt surrealistiskt.
Sen dess har förändringarna kommit tillbaka flera gånger... Sist var det dock rent... Och snart är det dags igen.
Massa kramar
du är så fantastiskt stark vackra du! <3
❤️
Har lyft ditt jätteviktiga inlägg på My Everyday.
Kram
Förstår fullständigt <3 Första gången jag låg där på britsen och fick höra att det var rutin och att alla kvinnor från min ålder och upp skulle göra det, men att det inte var vanligt förekommande vid min ålder... och sedan damp brevet ner i brevlådan. Återbesök inom sex månader, ifall det var ett virus som behövde läka ut. Jag ringde och sa att jag ska utomlands om tre månader. Akuttid tre veckor innan jag skulle åka till USA. Provsvar. Ofarligt men uppföljning inom ett år. Åkte till USA. Kom hem. Gjorde mitt tredje återbesök. Allvarliga cellfärändringar igen. Ångest. Återbesök igen. Svar inom några veckor. Lugnande besked, men återbesök om sex månader. Och jag åkte utomlands igen, tillbaka till USA, och nu kommer dem kalla mig medan jag är utomlands. Jag kanske kan göra det här borta. Har inte kollat upp det. Vill bara blunda och skita i det. Men vågar inte. Bara två personer i världen visste om det här innan jag skrev den här kommentaren. Men jag tänkte att det är bra att dela. För oss båda två. Du, som får veta att du inte är ensam om att vara så rädd. Jag, som får veta att det kan komma possitiva svar efter alla negativa och alla kontroller...
fin bild
Fina, fina du! Strongt av dig att skriva och berätta. Man har som du säger, anat att något inte står helt rätt till. <3 Stor kram!
Ditt inlägg kom otroligt passande. Jag fyllde 23 i augusti och kunde inte gå på kallelsen dom skickade, då jag jobbade. Det blir nästan lite automatiskt att man tänker " det är inte bråttom md det ". Men nu ska jag ta och boka in en tid!
De du skrev, va rörande! Ja opererade bort 1 tredjedel av min livmoder i aug, pga av cellförändr..som ej ville försvinna.. nu ska ja tebax i dec o kolla hur läger set ut! Håller tummarna för dig <3 Kram Emma
Väldigt modigt av dig att våga gå ut med det 💖 Har själv misst min mamma i livmoderhalscancer hon vart bara 39 år. Hon brydde sig inte om att gå på kontroller.. så alla ni som tvekar..GÅ de är en enkel undersökning men de kan rädda era liv.Jag måste ev själv operera bort min livmoder pga myomer Kram till er alla/ jessika. Myomerivardagen.blogg.se
Så viktigt inlägg! Jag tror och hoppas verkligen att detta personliga och öppna sätt att dela med dig av din historia kan göra att fler går och testar sig, för som du skriver är det faktiskt livsviktigt. Kram!
Skickar en stor kram. Bra att du vågar öppna dig.
Ett såå viktigt inlägg! Jag har själv cellförändringar, har fått göra 4 koniseringar och det blev"bra" som dom uttryckte det.
I Juni kom vår efterlängtade, älskar lilla dotter och nu har det visat sig att mina cellförändringar är tillbaka igen.. Värre än någonsin! Att ha det vackraste i världen i sina armar, drömma om att i framtiden kanske kunna ge henne en syster eller en liten bror börjar kännas långt bort.
Att känna att jag för stunden inte kan glädjas över det jag har för jag är livrädd att allt kan tas ifrån mig och att jag inte får vara med henne hela vägen.
Så viktigt att gå att undersöka sig i tid!
Alltid svårt att få hem ett brev och klart man tänker "den är inte till mig, den har kommit fel", det tänkte även jag!
Ha en fantastisk helg och njut med dina barn! ❤️
Kramar
Det är viktigt att du tar upp ämnet, för ofta anses det för privat och ingen pratar om det.
Jag fick diagnosen livmoderhalscancer 2013, när min son fortfarande låg i magen. Redan där och då kändes det naturligt att vara öppen med allt på bloggen, eftersom folk annars kommer undra och rykten spridas.
Dessutom kanske man får fler att gå på kontrollerna. Själv hade jag inte hunnit få någon kallelse än, utan den kom några veckor efter beskedet om cancern. Man visste inte om man skulle skratta eller gråta?
Idag är jag frisk med en busig grabb vid min sida. Allt gick bra, men snacka om resa!
Tyvärr kan jag inte längre få egna barn, en stor sorg då jag hade velat ha minst ett syskon till min son.
Men jag är glad att både jag och min son lever idag, för våren 2013 var det absolut inte självklart.
Lycka till i framtiden!
Så viktigt och modigt att du tar upp detta ämne! Det är ju inte ovanligt och ju mer vi pratar om det desto bättre! Du är bra!
Viktigt inlägg och starkt av dig att dela med dig <3
Gud! :( När jag gick i 7:an, för 6 år sedan, tog vi en spruta som skyddar mot livmoderhalscancer till 90%. Är nu när jag läst detta väldigt glad att jag tog den(säger bara det att det inte var jättekul att ta den... ;D)
Jag gick på provet efter att ha fått min första kallelse för ett år sedan. När jag kom dit så fick jag beröm för att jag gick dit, och jag tyckte det var så underligt. "När vården skickar en KALLELSE, vem går inte dit då?" är vad jag tänkte (och på sätt och vis fortfarande tänker, för det är så självklart att gå på något man blivit kallad till för mig. Att inte göra det finns inte på kartan, även om jag nu insett att andra inte tänker som jag där). När jag gick hem efteråt var jag lite småsur minns jag, för de sa att det inte skulle göra ont och ändå fick jag väldigt jobbig mensvärk och en hel del mens efteråt (och då är jag ändå en av dem som har haft väldigt svår mensvärk normalt, så det var ganska mycket liksom). I vilket fall så fick jag beskedet lätta cellförändringar (kanske gjorde det ont för att allt inte var riktigt bra, jag vet inte). Var så himla ledsen och orolig över resultatet. Det kändes som om jag hade sådan himla otur, särskilt då jag ju hade tagit de tre sprutorna med vaccin långt innan jag hade sex första gången (och dessutom betalat massor för de där sprutorna hehe) och bara varit med två personer. Nu har jag varit på återbesök varje halvår, där de tar nytt prov och knipsar av en extra bit. Förändringarna ändrar sig dock inte, så de gör inget åt det (dock känns det nästan som om de snart kommer ha gjort en konisering bit för bit med alla extra avknippsningar haha). Skämt åsido, det sämsta med hela historian är att man av någon anledning själv måste komma ihåg att boka tid varje gång för återbesöken. Fick nyss det senaste beskedet där de också ville vänta ett år med återbesöket. "Ring oss och boka tid två månader innan." Så alltså, jag måste komma ihåg att jag ska ringa er i juli nästa år... hade inte ni kunnat skicka en kallelse i stället? :P Aja, har några saker till andra att säga. 1) Vaccinet skyddar inte till hundra procent, men om man ändå får cellförändringar är det himla skönt att veta att man tagit det, för då vet man att man gjort "allt man kunnat" och behöver inte fundera på om man tog ett dumt beslut när man inte tog något vaccin. Men ah, gå på provet ändå. 2) Provet gör inte ont för de flesta, men det kan göra ont. Särskilt om du går på ett återbesök, räkna då inte med att kunna göra så mycket annat samma dag är mitt tips... och det kan vara olika olika gånger... 3) Gå på kallelser du får. De skickas inte ut för att det är kul att skicka ut dem direkt..
Dock undrar jag... varför väljer andra inte att gå? :) Skulle vilja veta av rent intresse.
Jag hoppas att det håller sig borta, och du får vara lättad och må bra <3
Kram på dig
Alltså inte för verka bitchig men asså du får skylla dig själv för hade du gått när de kalla dig så hade det kanske inte varit som det är nu!
Å använda skydd är något som förebygger kanske inget någon tänker på vad vet jag!
Ibland är man allt bra eftertänksam.
Har aldrig missat en kallelse under alla år jag blivit kallad för anser att det är väldigt viktigt att man får kolla så allt ser bra ut! :)
Superbra att du vågar öppna dig, kram <3
Superbra att du vågar öppna dig, kram <3
Så otroligt viktigt inlägg! Hoppas verkligen folk läser detta och inser hur viktigt det är <3 Starkt av dig att dela med dig av detta!
Hoppas att det hela går bra. Det finns en kvinna som har fött barn med en transplanterad livmoder så det är inte omöjligt att få flera barn i framtiden.
Vad modig du är, jätteviktigt inlägg! Jag har två år kvar till första gången...tänker tveklöst gå på alla undersökningar. Kram
Men fina du! <3 Skickar massa kärlek och vilket bra och viktigt inlägg. Jag har aldrig gått på dom där kontrollerna, jag har liksom förträngt dem varje gång. Nu måste jag få tummen ur och boka en tid, jättebra och starkt av dig att ta upp det! <3
Vad modigt av dig att dela med dig. Tack för det.
Jag hoppas att allt går bra för dig också i fortsättningen och att du håller dig frisk nog att undvika en operation.
Ta vara på dig och familjen.
Kram
Usch vad tråkigt att höra.. I år är andra gången jag får en kallelse och tänkte skippa att gå dit den här gången med. Men du fick mig just att ändra mig. Har en liten son här hemma och kan inte tänka mig hur hemskt det skulle vara att lämna honom kvar och leva utan sin mamma.
Styrkekramar till dig!
Jag hade hunnit passera tiden för fler barn när jag fick veta att jag hade cellförändringar.
Jag hade slarvat med att gå på kontroller. Tänkte att det inte var så viktigt.
När jag tillslut gick visade det sig att jag hade värsta graden av cellförändringar och det var enligt läkaren inte frågan OM det skulle bli livmodercancer utan NÄR.
Jag fick en tid redan 1 månad fram för att operera bort både livmoder och livmodertappen. Sen väntade en evighets väntan på beskedet.
Jag hade tur sa läkaren för cancern hade bara gått till livmoderslemhinnan.
Det blev en omskakande upplevelse som gav mig en helt ny syn på livet.
Även om jag inte planerade för fler barn så ville jag ju vara med mina barn då de växte upp!
Nu gick allt bra men hade jag hoppat över cellprovskontrollen även den där gången så hade utgången varit en helt annan!
Jag håller tummar och tår att dina besvär inte kommer tillbaka!
Bra att du tar upp hur viktigt det är att verkligen gå på kontrollerna!
Stor kram ♥
Jag håller med, det är verkligen skit viktigt och kan rädda ens liv i tid! KRAM!
Oerhört viktigt och bra inlägg - tack! Tyvärr tillhör jag den gruppen som aldrig gått på kontroll trots upprepade kallelser. Anledningen? Jag är rädd för undersökningen. Jag skäms över det, men min rädsla är så stark och jag vågar inte. Jag vet att jag borde, men urskuldrar mig med att jag aldrig varit med någon. Vet inte om det är en garanti för att vara 'frisk' men jag inbillar mig att om man aldrig har haft sex kan man inte heller ha 'aktiverat' viruset (någon som vet om det stämmer??) Jag är tacksam över att du manar på alla till att undersöka sig, och även om jag ännu inte vågar så hjälper du i alla fall mig till att ta ett litet steg närmre - för jag jobbar på att en dag våga. Kram till dig!
Hej
Ja, det är så viktigt att undersöka sig och sköta om sig. Har en vän som slängde kallelsen och idag är obotligt sjuk. Så svårt för oss andra som tjatat på henne. Så otroligt skönt för dig. Nu har du fått en nystart, Grattis till det. Kram Inger
Så himla bra skrivet och att du vågar prata om det! Jag fick cellförändringar när jag var 17 som jag gjorde en lättare operation för, så jag förstår din känsla och tycker det är så bra att du belyser ämnet!
Viktigt ämne som manar alla att gå på kontrollerna. När cellförändringar upptäcks i tid är riskerna små att de ska utvecklas till cancer. Upptäcks de senare är det som regel allvarligare. Jag har haft cellförändringar vid två tillfällen. Första gången gick de tillbaka av sig själv men andra gången blev det en mindre operation med många täta kontroller som följd. Tur då att det inte hade hunnit gå långt så att ingreppet blev enkelt. Hoppas att du kan leva utan alltför mycket oro nu. Stor karm till dig!
Skönt att du slipper behandling just nu i varje fall <3
Så bra att du kunde dela med dig av det här! Stay strong❤️
Ett så himla starkt inlägg! Du är så stark som kan stå genom denna hemska storm som givits dig samt att du kan öppna dig så! Sjukt bra inlägg!
<3! det är jätte viktigt att gå på kallesena. Jag gick på min första förra året (dem skickas inte ut fören man är 22 har jag för mig). Min mamma har haft det men kollade upp det i tid så hon kunde bli frisk av tabletter som tur var.
Bra skrivet! Har precis vart och opererat mig för lätta cellförändringar, ska snart tillbaka igen och kolla upp så det är helt borta..
Man tror ju aldrig att det ska hända en själv, men oj så fel man kan ha! Bra att du tar upp det och påminner folk, jätteviktigt!!
Kram <3
Hej min vän. I lördags var jag och sjöng för en kär vän som ligger på pallitativa avd. En fantastisk upplevelse. Kärleken och värmen som var mellan oss. Fruktansvärt jobbigt men ändå så fint. Han är gammal och är nog ganska så trött. Men glädjen och kärleken i hans ögon. Skall jag minnas resten av mitt liv. Ha nu riktigt gott och var rädd om dig, All min kärlek till dig. Inger
Jag har tänkt gå hela sommaren, vet att jag skjutit upp det alldeles för länge, men gick idag och ditt inlägg gav en sista extra push! Kram till dig
Tack för ett jätte viktigt inlägg! Det ger tröst och hopp till många som är i samma sits. Jag själv tog bort mina måttliga förändringar nyligen och väntar nu på besked ifrån analysen. All denna väntan på besked är det jobbigaste. Hur hanterar du all väntan? Hur kan man koppla bort och inte gräva ner sig helt i alla tänk om?
Jag får ju acceptera nu att återkommande kontroller och väntan på besked kommer att vara en del av min vardag. Men all oro jag känner vill jag inte ska vara min vardag!
Kämpa på, du är inte ensam!
Tack för ditt inlägg. Har själv precis blivit mamma och ska snart själv göra en operation.. Hur upplevde du det efter den? Kram
Skickar styrkekramar!
Hej!
Vad glad jag blev av att se det du skrev! Inte att du har cellförändringar utan att du tar upp ämnet!!
Jag fick 2008 mitt första besked om lätta cellförändringar. För mig var det som att få ett dödsbesked. Nu vet jag att ordet cellförändring inte är synonymt med cancer, som jag trodde innan.. Jag fick gå på tätare kontroller. Efter några månader första gången. Förändringarna var kvar. Blev remitterad till specialistmottagning som fick följa upp mig. Gick dit en gång i halvåret, förändringarna försvann inte. De stannade vid lätta cellförändringar. Dessutom fick jag kondylom mitt i allt. Troligen var cellförändringarna orsakade av att jag redan tidigare hade haft kondylom.. Nu fick jag iaf en förklaring till cellförändringarna. Jag sex-debuterade rätt sent, jag var över 20 år. Har inte haft många sex-partners.. Men tydligen har jag lyckats bli smittad ändå.. Jag vägrar se mig som att jag "får skylla mig själv" att jag fått cellförändringar. Det funkar inte så!
När jag växte upp så fanns inte Gardasil. När jag hade haft cellförändringar i 3 år utan att de hade gått bort (då var jag över 30 år) så sa läkaren till mig att det kan vara en bra idé att vaccinera sig med Gardasil ändå. Jag gjorde det. Hon sa att de virus som jag fått -de kan inte Gardasil skydda mot, men om jag i framtiden träffar någon ny -då kan vaccinet hjälpa. Så det är ALDRIG för sent att vaccinera sig! Tänk på det!! Men så klart, det allra bästa är ju att ta det innan man sexdebuterat.
Tillbaka till mina cellförändringar... Jag vet inte HUR många kolposkopier jag gjort... Till slut efter att haft cellförändringar i nästan 4 år så sa läkaren att nu får vi nog operera dig så du blir av med det. Eftersom kolposkopier är väldigt obehagliga för mig och kan aldrig slappna av tillräckligt så rekommenderade hon att dom skulle göra koniseringen i narkos. Sagt och gjort, operationen planerades in. Dagen kom och gick. Sedan började väntan på provsvaret. Denna hemska väntan! Hade ångest varje dag jag gick hem från jobbet -skulle svaret kommit? Till slut så fick jag äntligen veta att det såg ut som att dom fått bort alla cellförändringar. Vid återbesöket efter 4-5 månader gjordes nytt cellprov som visade att jag inte hade några cellförändringar då heller! Underbart!! Efter det så skulle jag kallas vart 3:e år som alla andra och i år var det dags igen. Nu är det så att jag och min sambo försöker bli gravida med IVF och har precis gjort en IVF-behandling och ska göra en till under november. Fick veta igår (när jag ringde och var orolig över vad svaret visade) att OM det visades vara cellförändring så kanske vår IVF-behandling kunde ställas.. Ännu mer ångest och oro. Idag så ringde jag igen till gyn-mottagningen och då hade svaret äntligen kommit!! Jag har inga cellförändringar! Otroligt skönt!
Det här är så vanligt och jag tror att ju fler som pratar om det så blir tabut mindre och fler vågar öppna sig (och förhoppningsvis ta provet). Många gånger i sommar har jag tänkt -nä jag kommer hoppa över cellprovet det här året och så tar jag det nästa år istället. Nu är jag SÅÅ glad att jag gjorde det ändå. Nu är det 3 år tills nästa gång jag behöver ta det! Jippi!
Lycka till med dina förändringar och hoppas att de snart försvinner!! Kram!
Så tacksam att du delar med dig, jag har också struntat i min sista kallelse fast jag har haft infektion efter jag fick min lilla dotter. Ooooooh vad jag ångrar mig nu måste gå testa snart!! Ta hand om dig och barnen och njut av livet hoppas på du ska alltid må bra och ha det bra tillsammans med dina barn.
Jag är en av de som inte gått på mina kallelser. Men mycket beror väl på att det här aldrig har tagit upp, att man aldrig fått veta att det är så viktigt att gå. Jag tog tummen ur helt enkelt när jag fick en kallelse i somras. Det var ingen big deal, det gick fort. Men provsvaret visade lätta cellförändringar. Är inte påläst alls om detta, och mina nära och kära som vet om det har inte tagit det på så stort allvar, så jag antar att det inte är så farligt? jag vet inte jag känner mig kluven.
