Du springer ett maraton, driver på dig själv stenhårt kämpandes med hinder i vägen men kommer aldrig i mål. Iställer kraschar du med världens smäll rakt in i en vägg som tornat upp sig från ingenstans. Racet tar slut, du tar slut, utmattad faller du ihop men känslan av att springa och forfarande vara anfådd är kvar. Du försöker att komma igen, vilar, tar det lugnt och kämpar med att komma ner i ett lugn och återfå andningen, få bort hjärtklappningen och pressen. Det tar tid, lång tid. Umattningskänslorna förföljer dig långt efter att du försökt springa det där loppet. Så fort något påminner dig om den press och stress du känt inom dig börjar ångesten och tröttheten komma.

För två år sedan så hade jag tagit slut, jag förstod inte varför jag var så trött jämt, att sova 7-8 gånger mitt på dagen var inget jag brukade göra. Inte ens att gå den korta promenaden till matbutiken 10 minuter bort klarade jag av. Kände inte igen mig själv, hade tappat all drivkraft och såg livet ur en dimma som bäddat in mig. Och jag bröt ihop, gång på gång, förstod inte alls vad allt handlade om. Känslomässigt var jag helt slut efter år av bergodalbannaåkande i mitt liv och att hela tiden drivit på mig själv att fortsätta. Jag stannade inte upp då jag behövde. Blev sjukskriven men kom aldrig tillbaka i mig själv och den energi jag en gång haft mer än till 80%.

Där är jag idag, jobbandes på 80% och har ännu en gång fått resa mig efter en krasch i höstas som totalt slog undan benen på mig. Jag får påminna mig hela tiden att mina reserver är slut, att jag får värdera om saker. Att jag är ömtåligare nu och att det är helt ok att prioritera sig själv första, att säga nej när det behövs. Det är en utmaning i sig för en person som alltid satt alla andra först, som har den här omhändertagande personligheten som alltid ska finnas för alla andra men glömmer bort sig själv. Det gör jag inte längre. Har blivit bra på att sätta mina gränser och att känna efter.

Men så kommer det dagar som idag, då det inte var en vanlig dag på jobbet, då allt är kaos när ett välmenat jippo skapade oro och stress inom mig. Så jag i min känslighet fick panikångestattack. Jag försökte hejda attacken långt innan den bröt ut men sen slog den till med världens kraft rakt inför mina kollegor som så klart blev oroliga. Det var jobbigt, för att jag inte ville att de skulle se mig må så dåligt och för att jag gjorde dem oroliga. Så jag fick faktiskt ta mig hem efter halva dagen, det gick inte att fortsätta jag var helt yr. Väl hemma låg jag och sov i tre timmar helt utslagen, nyvaken var jag fortfarande skakig och tagen av dagen och min attack.

Nu har jag kommit ner i varv igen och kan känna lugn inom mig, jag mår bra igen. Jag lyssnar på lugna kärlekslåtar och hör regnet mot rutan. Det är lugnt, stilla och precis så som jag behöver nu. När det här händer för mig så vet jag att jag mår bäst av att dra mig undan till lugnet, oftast så släpper det efter ett tag då. Men jag förstår att det kan verka oroande för andra. Det är nog därför jag skriver om det så öppet, för att skapa förståelse.