Att hopplöst förälska sig

 

 

 

Ni kan inte ana vilken dramatik jag levt i de senaste två dagarna, har kastats fram och tillbaka i miljoner tankar och känslor och deltagit i en svettig budgivning. För jag hittade DET huset för en tid sedan, plötsligt så var det rara 20-talshuset bara där och hade allt som jag drömt om! Magkänslan var med mig hela vägen och den stärktes ännu mer på visningen, det fanns inte en tvekan. 

 

Ni vet så där som man säger med kärlek, plötsligt händer det, när man minst anar. Ja plötsligt så blev jag helt förälskad och det var länge sedan jag kände så starkt för något, jag har lätt för att hitta fel... Men här fanns det inga. 

 

I två veckor har jag bott i DET huset nu. Jag har vandrat runt barfota på plankgolv, plockat äpplen i en av alla äppelträd på tomten. Bakat äppelkakor av dem och ställt ut en korg till grannbarnen att ta äpplen ur. Jag har öppnat upp altandörren ut från köket och känt solen smeka mitt ansikte. Planterat blommor längs uppfarten och krypit upp i soffan framför brasan kalla kvällar. Meja fick sin lekstuga som jag alltid velat ge henne och en kanin fick flytta in hos mig och barnen. Vi hade grillkvällar i trädgården med vänner och skrattade långt in på natten. Jag hängde ut ljuslykor i trädgrenarna och dukade upp till fika under träden. 

 

Igår var huset "mitt", nästan hela dagen. Jag var med i en budgivning och la högsta budet. Sen vände det sent på kvällen. Hela dagen idag har jag gått och tänkt, känt och tänkt ännu mer. Pratat med banken och gjort kalkyler på natten när jag borde ha sovit. Hur mycket hjärtat än skriker JAAA var jag tvungen att ta förnutet före känsla och valde att stanna och lämna budgivningen. Kände att hur mycket jag än vill ha den drömmen, så är det inte värt att lägga in hur mycket pengar som helst. Man måste ju kunna njuta av livet med och inte bara bo.  

 

Pontus ville så gärna att huset skulle bli vårt, "Mamma, jag tycker du förtjänar det här huset så länge som du har letat, det är din tur nu! Jag förstår verkligen att du vill ha huset så mycket, det är din stil, det är jättefint". Älskade unge!

Det känns så klart jättetråkigt att vara så nära sin dröm utan att få den på riktigt, tårarna har varit många och jag kommer nog inte kunna flytta ut ur huset i tanken riktigt än även om jag nu siktar vidare. 

 

Åh, vad tråkigt att det inte gick vägen den här gången :( Håller tummarna att det dyker upp något bra snart!

Det är modigt att våga drömma och ännu modigare att dela med sig av sina drömmar och det är styrka att fortsätta drömma när drömmarna inte infrias så snabbt man skulle önska.
Där är du en inspirationskälla. Att våga drömma även om det ibland kan kännas "fånigt ur ett "realistiskt" perspektiv och då tänker jag på mig och mitt liv!
Det finns ett hus som väntar på dig. Alldeles säkert.

Åhh förstår precis den känslan! jag hittade det perfekta huset i somras till mamma. Hon bjöd och vi väntade. Hon bjöd och vi väntade. Vi flyttade liksom in, planerade byggnationer... det tog typ två veckor och sista dagen kom ett pangbud flera hundratusen över vårt bud. Sorg i hjärtat! Mamma skrev till och med ett brev till säljarna i hopp om att dem ändå skulle välja hennes bud, men icke... :-( Jättejobbig känsla! Men det kommer bli bra tillslut...

Åh vad synd du inte vann budgivningen,men förhoppningsvis kommer det ett nytt som du kan få samma känslor kring. Kramar till dig

Åj vad tråkigt att det inte gick hela vägen! Hoppas att du hittar ett nytt drömhus snart!!!

Följ min blogg på bloglovin!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

• Facebook
• Min fotoblogg