Var med om en händelse igår som skakade om mig rejält. Hemkomna från en härlig och händelserik vecka på Gotland var vila högsta prio på söndagen. Jag kände för att sitta på klipporna vid strandkanten vid en speciell plats, blicka ut över vattnet och ladda energi. Så Rickard och jag tog en promenad genom skogen för att komma dit. 

Under promenaden började jag få starka oroskänslor i magen, jag hade ångest och började må dåligt. I huvudet for det massor tankar, har en förmåga att tänka för mycket ibland, jag började även tänka på hur jag skulle gå tillväga och larma, om något skulle hända oss mitt ute i skogen, skulle jag kunna beskriva vart vi var? Ganska konstiga tankar för en vanlig promenad i skogen. Kände mig uppstressad men det släppte efter en stund när vi satt vid klipporna och jag fick mitt lugn tillbaka.  

Långt på andra sidan havet mullrade åskan, men eftersom det var så långt bort från oss kändes det ändå som vi var i trygghet. Men i mitt huvud hörde jag om och om igen ”Vi var där åskan hittade ner”, som är titeln på en liveplatta med Lars Winnerbäck. Jag sa aldrig något om detta där vi satt på klippan och räknade sekunderna mellan blixt och dån. Åskoväder tycktes dra längre och längre bort, för sekunderna blev allt fler och mullret tystare. Det kändes som att åskan avtog. 

Vi bestämde oss för att gå tillbaka till bilen, åka hem och baka blåbärspaj. Under promenaden kom de första regnstänken, bara ett fåtal. Sen började åskan mullra igen, allt högre och högre. Jag började bli väldigt orolig igen och i mitt huvud började jag gå igenom vad jag lärt mig om HRL (hjärt- lungräddning) på en kurs för några år sedan. Förstår inte alls hur sakligt jag började tänka mitt i den allt mer huggande oron. Började räkna sekundernas igen, nu var åskan nära, bara 3 sekunder mellan ljussken och dån. Vilket alltså är väldigt nära, vi insåg faktiskt inte hur pass nära åskan var just då!

Det slog ner blixtar i närheten ett par hundra meter bort från oss flera ggr och jag ville bara tillbaka till bilen fortast möjligt. Plötsligt var det som om någon tände en lampa rakt i ansiktet på mig, såg som en upplyst cirkel med starkt sken i mitten med rött runtom och samtidigt världens smäll. Jag föll handlöst i marken. Visste inte om jag levde eller ej när jag låg där. Sen såg jag Rickard över mig och lukten av bränt krut och det rykte rök från där blixten slagit ner ca 25 meter bort, såå himla nära oss! Hade vi gått snabbare hade vi varit precis intill...Vi tog varandras händer och i samma sekund som vi började springa för livet öppnade sig himlen över oss, det var som att hoppa i havet med kläderna på. Vi sprang genom hela skogen medans åskan fortsatte att slå ner intill oss, helt dyngsura! Det kändes som en film men det var på riktigt. Vi sprang bokstavligen för livet och jag har aldrig varit så rädd. Jag hoppades att vi skulle klara oss levande ur skogen, blixtar är så oberäkneliga och nu befann vi oss mitt i stormens öga. Benen bar knappt sista biten, inte ens när jag tänkte på mina barn förmådde jag springa fortare. Vilket kändes som en besvikelse, inte ens för dem fanns extra kraft att ta till. Men vi kämpade sista biten och när jag såg bilen sköljde både lättnad över mig med även rädsla, så nära, låt oss hinna in! När jag hunnit runt bilen och hoppat in vågade jag andas ut, lite. Vi klarade det, nu ville jag bara fort från åskan in i tryggheten. 

Chocken efteråt, hela mitt inre darrade. Det tog ett par timmar att komma ner i varv, vi klarade oss! Hädanefter ska jag lyssna mer till mitt inre, till min intution och ta oro på allvar. Trodde aldrig att jag skulle vara så nära ett blixtnedslag och när vi väl var där, trodde jag aldrig vi skulle ta oss ur levande... Tacksam över att vara i livet!