Dääär skickade jag in mina arbetsprover, alla tre! Med de förutsättningar jag hade som tidspress på ca en vecka, köpt och lärt mig en ny kamera och lära mig två helt nya program för att kunna slutföra 2 av proven känner jag mig mer än nöjd. Kunde inte gjort det så mycket bättre. Självklart så tittar man millimetervis och skruvar på allt, finns alltid något att förbättra. Men man får tillslut sätta stopp och känna att resultatet är färdigt. Något som kan vara lite svårt för en konstnärssjäl med kritiska ögon som tycker om skapandeprocessen.

Vad har jag jobbat på? Jo, tre arbetsprover som skickats in för bedömning till en utbildning jag har sökt med start i höst!! Jag vill inte avslöja vilken riktigt än, men det är väldigt "jag", ditigtalt, kommunikativt och kreativt vilket passar mig! Kan visa en av proverna för er senare om ni vill.

 

Håll era tummar för att jag kommer in och ge mig ert stöd genom att gilla detta inlägg med ett hjärta nedan. <3

Åh jag bara leeeer!! Vilken underbar känsla, vilken kick att trycka på skicka och lämna in uppgifterna! Känner hur en bultande stoltet brinner inom mig, för ja jag är så sjutusan stolt över mig själv. Det är allt för sällan som man klappar sig själv på axeln och säger något snällt till sig själv och omfamnar den person man är. Men nu gör jag det. "Josefin, du är en stark person, du har mod att ta dina egna vägar och ser till att övervinna de hinder du möter. Du har haft en tuff tid bakom dig, men alla gånger du föll, så reste du dig, starkare och stadigare. Ärren finns innanför ditt skinn, men du har en ny hud nu, den är tjockare. Vill du veta något vackert? Jag tycker du är fantastisk som aldrig ger upp, som är envisare än en trotsig treåring, som inte vänder kappan efter vinden utan alltid vågar vara den du är. Som vågar ta dig vidare i livet och prova nya utmaningar, även om det är väldigt läskigt. Det är genom att möta rädslan som man kommer vidare, det gör du, du utmanar dig hela tiden och det är tufft gjort!! Du är en vinnare, så fortsätt att aldrig ge upp!"

Nu ska ni få veta en hemlis... Slutet på förra året prövade mig riktigt hårt. Kämpade för att hålla mig över ytan samtidigt hade jag fullt upp med ett nytt jobb och försökte att ta in och lära mig nya arbetsuppgifter. Dagarna gick och jag började komma tillbaka till mig själv så fort jag tagit mig bort från allt som gjort mig illa. Men känslan blev inte bättre på jobbet. Min person och mina egenskaper kom inte till rätta på den stol jag hamnat på. När livet hade stabiliserats sig och magkänslan fortfarande sa åt mig att den här platsen inte är rätt för mig, lyssnade jag för en gångs skull. 

 

Det var så klart inte ett enkelt beslut, tankarna hade hållt mig vaken om nätterna i månader och jag pratade med mina närmsta om hur jag mådde. Något avgörande var faktiskt när jag märkte vilket stöd jag fick från min familj som sett hur dåligt jag mått under en längre period. Jag trodde att jag skulle få pekpinnar om att jag inte kan säga upp mig utan att ha något nytt att gå till osv. Men tvärtom, de såg nog och förstod mer hur pass illa det var än jag kunnat tro. 

 

Jag tror att allt svårt i livet jag har lett mig hit. Att allt har sin mening, att jag var tvungen att bli så hårt prövad för att till slut tvingas ta tag i mitt liv på riktigt. Då menar jag att jag i många år gått runt och hållit mig fast vid trygghet, inte vågat göra något av mina drömmar på grund av rädsla. Rädd att mina vingar inte kommer bära mig, jag är ju faktiskt ensam med två barn. Det har känts i så många år som att jag kämpat i motvind, vilket inte är så konstigt, för det har jag ju faktiskt då jag inte följt mitt hjärta. Men så fort beslutet var taget om uppsägning och jag hade meddelat min nya arbetsplats att jag kommer avsluta min tjänst där så lättade jag. Har mått bra varje dag, varje timme, minut och sekund sedan det beslutet togs. För att jag valde mig. Känner mig faktiskt inte rädd alls längre även om jag inte vet vad som nu kommer att hända framöver. Men jag vet att allt kommer att ordna sig. Är väldigt positiv och fylld av framtidstro.

 

Jag vet inte mer än att jag kommer vara hemma hela sommaren till en början och få tid tillsammans med mina barn på deras sommarlov. Men jag hoppas på, att hösten kommer medföra att jag börjar plugga på distans och samtidigt ta itu med egna projekt. Åh som jag hoppas, hoppas, hoppas komma in på den utbildning som jag har sökt. Jag längtar efter att lära mig mer, utbilda mig och få lägga upp dagrna som de passar mig. Den här utbildnigen känns desutom så intressant och "jag".

 

Två daga kvar på jobbet på Casall, sen är det nya tider! De omåden jag kommer att fokusera först och främst på i mitt liv nu är foto, resa och träning. Att vara ute i naturen ofta och mata själen med energi och ro.