Mitt liv med panikångest
Jag har levt med återkommande panikångest i några år nu och lärt mig hantera dem bättre. Innan jag drabbades hade jag inte en aning om hur det var att känna ångesten krama åt så hårt och skräckfyllt att man på riktigt trodde man skulle dö utav en attack. Har lärt mig vad som ofta utlöser och triggar igång paniken hos mig, så jag undviker att hamna i situationer jag inte mår bra av. Jag jobbar på att sätta mina gränser tydligare och mer direkt. Att göra mina val fort och bestämt, sätta mitt mående först. Vara mer ego, inte fokusera på vad andra tycker och tänker om jag säger ifrån. Jag försöker ta mig igenom ångesten när jag känner den rulla in, använda de redskap min psykolog gett mig... Känn på känslorna, inte stänga in dem, låta allt komma ut. Andas rätt, djupa lugna andetag från magen.
Don't be afraid the dream's not real"
"Det är en tisdagmorgon i februari när jag skriver det här inlägget, väckarklockan ringde för 30 minuter sedan. Jag ligger kvar och känner ångesten som är kvar från igår, ledsamheten också. Måndagen var ett svart töcken. Det började på söndagskvällen. Tårarna gick inte att få hejd på. Sonen undrade varför jag grät. Han stoppade om mig med en filt i soffan. Usch, jag skäms så det gör ont, inget barn ska behöva trösta sin förälder och bli orolig. Även om jag tycker det är bra att man kan vara öppen med sina känslor så vill jag inte utsätta mina barn för oro.
Jag skrev det här inlägget som ett utkast i februari, det skulle ta mig nio månader att våga posta detta inlägg. Sen dess har jag klarat mig från panikångest fram tills jag fick besked om nya cellförändringar och risk att förlora livmodern. Det är snart två månader sedan nu och ångesten ligger lätt över mig dagligen sedan dess. Men på ett hanterligt sätt. Försöker att undivka de situationer som triggar den, jag gör det jag känner att jag orkar och klarar. Men jag känner mig även starkare i det hela att jag vågar prata om det nu, tidigare kändes det nästan dumt eller pinsamt och jag frågade mig själv många gånger, hur kan man må så dåligt av ångest?
Åh vad jag känner igen mig i allt du skriver, det kanske låter konstigt men det är en tröst att man inte är ensam i ångesten. Jag fick ett panikångestanfall häromdagen som slog ner som en blixt, mitt i kön på Ica kändes det som att jag skulle dö där på plats. Jag tycker att det är synd att det fortfarande är så tabubelagt att prata om ångest men jag brukar tänka att människor är rädda för det som de inte har kunskap om så heja dig som delar med dig så att flera förhoppningsvis får mera förståelse och kunskap om detta viktiga ämne. Kram till dig
Depression och ångest är så vanligt att det klassas som folksjukdomar, ändå är det tabu att prata om. Känner igen mig i din ångestbeskrivning och det är så pass starka känslor att man tror att man antingen ska dö eller bli tokig.
Det är jättebra att du vågar ta bladet från munnen för det finns inget skamligt i att drabbas av ångest. När vi vågar prata om det och tillstånden erkänns, då blir trycket inte lika tungt att bära och det blir lättare att hitta balansen igen.
Du är inte ensam om att ha ångest och få panik. Jag mår så dåligt vissa dagar att gråten och paniken ständigt lurar bakom min leende fasad. Jag har också sjukanmält mig för illamående och det har ju stämt,har ju varit illamående men också haft yrsel och ångest och panik över att behöva ta på min peppiga fasad...Har undrat hur jag ska ta mig genom hela dagen utan att bryta ihop....Tack för att du delar med dig. Ta hand om dig.
Åh känner så igen mig i allt du skriver. Hemskt att det är så tabubelagt o att man skäms! Jobbar också med hur man ska hantera ångesten, vissa dagar är bättre än andra...
Stort tack för att du delar med dig !
Jag tror att det är vanligare än man tror och ingen vill prata om det för de skäms 😕😣😣
Så himla starkt inlägg, och viktigt!! <3
Bra inlägg och viktigt. Många drabbas av ångest men det pratade inte mycket om det. Och så drar sjukvården ner på psykiatrivård. Galet! Jag har inte haft panikångest men molande värkande ångest som det känns som man aldrig blir av med, hatar den känslan. Men jag kan hantera det bättre nu när den kommer än vad jag gjorde förr.
Styrkekram till dig! ❤
Har också haft en period med attacker. Man har kommit långt när man inser att man måste sätta sitt mående först och kan undvika situationerna som utlöser ångesten. Det tog ett bra tag för mig men jag kom dit till slut och nu är de ett minne blott. Har även gjort en hysterektomi så har gått igenom alla tankar och ångest som det innebar. Undrar du något får du gärna höra av dig...
Stor kram från en du inte känner men som läst dina inlägf i flera år faktiskt:-)
Vill börja med att säga att jag följt din blogg i ca 3 år. Har dock aldrig kommenterat innan. Det är många bloggar som jag läst genom åren, och tröttnat på. Men din känns så äkta. Tycker om ditt sätt att skriva, dina fantastiskt vackra foton och att vi har/haft liknande livssituation. Även om jag inte känner dig personligen, så gör det ont inom mig att läsa om det du nu går igenom. Jag befann mig i samma sits förra hösten. Blev sjukskriven för första gången i mitt liv och hade svårt att acceptera att jag var sjuk. Jag? Jag som alltid var den starka, som alltid var glad, som fanns där för vänner och familj i alla lägen. Nu var det jag som behövde hjälp, men inte riktigt kunde ta emot den. Vad skulle "alla" säga, vad säger jag på jobbet osv. Det dåliga samvetet som klampade på med stora tunga träskor. Skammen... Som om det är något "fult" att må psykiskt dåligt. Jag hade flera år av motgångar och svåra upplevelser bakom mig. Vårdnadstvist, ohälsosamma relationer, turbulent på jobbet, mormor fick cancer, pappa fick en hjärnblödning, min yngsta son var med om en allvarlig cykelolycka, fick cellförändringar... Jag höll mig stark, tog mig igenom allt. Trodde att jag mådde bra och livet rullade på. Till en dag då det bara tog stopp. Fick svårt att andas, tryck över bröstet, yrsel, mardrömmar, sömnsvårigheter, glömska, dåligt närminne... Efter påtryckningar från min sambo gick jag efter mycket om och men till vårdcentralen. Fick diagnosen ångest. Svårt att ta in. Men efter sjukskrivning och psykologhjälp började det sakta men säkert gå åt rätt håll. Det är svårt att ta det lugnt och låta det ta tid, tillfrisknandet. Jag ville ju bli frisk, fort helst. Men det går inte. Det måste få ta tid. Acceptera att det är som det är, hur lite man än vill det... Jag hoppas att du får den hjälp du känner att du behöver. Du verkar ha en jättefin familj, underbara barn och vänner som finns där för dig. Det är guld värt! Ser fram emot att följa dig framöver och att du snart ser en ljusning i allt det mörka och svåra. Sköt om dig!
Oj, missade att lägga in mitt namn... Det som är postat som "Anynom" kl 08:23 är från mig :)
Oj vad jag känner igen mig i denna;
"Jag velade i tanken om jag verkligen borde varit där. Precis som jag gör nu. Det är därför jag ligger kvar. Men jag vet, om 10 minuter kommer jag att bita ihop, ta på mig, sminka mig lätt och gå. Jag hamnar i ett dilemma och blir fylld av ännu mer ångest. Måste kunna sköta mitt liv, får dåligt samvete."
Jösses alltså. 3 av 5 morgnar.... :(
kram fina
Jag känner igen migmycket i det panikångest. Jag är bipolär och har oftare depressioner och ångest. Tack och lov får jag inte panikångest så ofta, men när det händer känns det som att hela världens ska rasa samman. Det är en väldigt obehaglig känsla.
Stark av dig att våga prata om det öppet, en stor eloge till dig!
http://www.jagarbipolar.spotlife.se
Tänk att jag mådde så där i vintras också. Det var inte ångest eller depression på riktigt, men ändå kände jag mig ofta dåligt. Och precis då hittade jag ditt blogg av en slump. Och det hjälpte mig att klara vintermörkret och gav mig nya färgglada inspirationer i livet. Jag hade inte kunnat tänka då att du mådde ännu värre. Du låt så otroligt positiv, kreativ och glad. Jag är ledsen att du fick gå igenom såna obehagliga känslor. Hoppas att det är bättre med dig nu! Du är ju så underbar och strålande!
Kram p dig, Josefin!
Hur det är att ha riktig ångest kan man inte förstå innan man själv varit där. Att man kan må så otroligt dåligt att man faktiskt tror att man ska dö. Eller att man blir rädd att man ska ta livet att sig på ren inpuls för att man inte står ut. Att man bara vill skrika rakt ut. Det är vidrigt. Hoppas att du mår bättre och bättre nu.
Jättebra att du delar med dig så att vi som lever med psykisk ohälsa kanske kan våga prata om det mer. Då kanske det kan normaliseras. Det måste ju vara ett normalt (sjukdoms-)tillstånd eftersom vi är så många som har både ångest, depression och utmattningssyndrom. Eller hur?
