Jag har en tatuering på min arm, "Carpe Punctum", som betyder fånga ögonblicket. Det är mitt ledord som följer mig i vardagen, jag försker leva här och nu och fånga ögonblicken i sinnet. Även rent fotografiskt är det något som taggar mig, att fånga det där lilla extra, just DET ögonblicket som förevigas i oändlighet i en bild.

 

Är sällan den som backar för något i livet, jag är spontan, äventyrslysten och tycker om utmaningar, vill utforska möjligheter. Är för nyfiken för att låta bli. För rädd för att livet ska stå still och bli tråkigt för att säga nej. Men vet ni, jag har levt så mycket i nuet och fångat ögonblick under 2014, som om jag försökt jaga oräkneliga eldfluggor i skymningen. Jag är helt slut! Förra året, det bjöd på så många karameller att jag är proppmätt. Just nu vill jag bara ta det lugnt, luta mig tillbaka och fina ro, inte jaga vardagliga ögonblick, inte vara allt för impulsiv och  spontant rastlös. För jo det är jag. Jag har svårt att stå still, jag är ständigt på väg och så länge inget håller mig fast rör jag mig hela tiden. Jag är snabb i vändningarna men jag måste nog öva på att stanna med.

 

 

 

 

 

 

Något ni kanske inte vet om mig är att jag är en väldigt klumpig och yr tjej. Ja man vet aldrig riktigt vad som kan hända i mitt sällskap, det kan både bli spännande och locka fram många skratt. Mina barn och vänner brukar tycka att det är väldigt roande, sonen säger alltid "Mamma, alltså du är sååå klumpig jämt!" och gapskrattar när jag gör något tokigt. Han har många historier han brukar roa andra med. Här är två jag tänkte dela med mig av själv:
 
I förra veckan hade jag bakat muffins till mina kollegor som jag skulle bjuda på. Men botten blev lite bränd på några så jag bestämde mig för att snabbt sno ihop en ny sats där på kvällen och göra en pepparkakssockerkaka istället. Dagen därpå stod jag i köket på jobbet och hade skivat upp den nya kakan, blev riktigt nöjd med resultatet. Så vänder jag mig om med fatet och ska gå in i rummet där vi sitter, men vad händer...? PANG! Jag går rakt in i en pelare som står i köket och ser hur kakorna börjar flyga runt i luften för att sedan landa på golvet. Hälften lyckades jag hålla kvar på brickan, men resten som landat på golvet var bara att kasta. Gu vilken syn det måste ha varit! Där fick jag för mitt slit, haha! Jag är så van vid att sånt här händer mig så jag började skratta åt eländet men mina kollegor tyckte synd om mig. Jag kan bjuda på det och den här "charmiga" sidan av mig.
 
En annan händelse utspelade sig tidigare i år då jag skulle dejta en kille. Hade väl i förbifarten varnat lite för att jag är yr. Det fick han bevis för på en gång! Mötte upp honom på tågstationen och skulle sen ta bussen in till stan. Men istället för att ta bussen in till stan så drog jag med honom på en buss som tog oss halvvägs utanför stan. Vi fick hoppa av och gå tillbaka i regn, jag skämdes så klart över att jag lyckades visa mig så galet yr på en gång. Men han tog det i alla fall bra, tyckte till och med att det var charmigt och vi fick oss ett gott skratt på vägen tillbaka.
 
Det är det här som gör oss alla unika, att vi har våra små egenheter och att ingen är perfekt. Det som vi själva kan uppfatta som pinsamt eller jobbigt kan vara just det någon annan älskar hos just dig. På Match.com pågår det en kampanj där de vill lyfta just detta att ingen är perfekt #Loveyourimperfections, helt enkelt. Ett bra intiativ till att visa att alla duger precis som de är.