I ett publikhav med tusentals andra och ett virvarr av känslor som sprängde i klibbig sommarnattsvärme fylldes jag av ett obeskrivligt känslorus. Höga toner av hysteriskt jubelvrål från Kentfansen skickades ut i atmosfären och beblandades med klappandet utav händer högt upp luften som slog i takt. Kroppar som hoppande ryckte med i rytm och inte kunde stå stilla till musiken som erövrade Norrköping. Det var antiklimax, sommaren 2008:s höjdpunkt då de första tonerna ur "Mannen med den vita hatten (16 år senare)" i det extra och sista finalnummret i Kents sommarurné fredagen den 1:e august brann av.

Pirret i kroppen som jag vaknade med den morgonen förföljde mig hela dagen. Gick runt med en drömskt längtansfull blick långt borta i det blå och ett fastnålat fånleende mest hela tiden. Jag var så lycklig, som jag vore nyförälskad och allt för kvällens konsert! Med KENT! Ja hela dagen lång var jag ett lyckorus, en käslomässig berg o dalbana som hade lika nära till gråten som skrattetet och ibland både grät och skrattade jag samtidigt. Allt var high over hills och mina förväntningar för kvällen upplyftande stora. Den veckolånga värmeböljan låg kvar över Norrköping och lovade sommar på riktigt när den är som bäst! Utsikterna för kvällen var de bästa.

Jag drog raka spåret till min vän Lindis direkt efter jobbet. Typ 5 minuter efter att jag slutat ringde jag på dörren! Där var det uppvärmning med lite Kent i högtalarna och gyrostallrik ute på gården. Vi fyra i sällskapet som skulle på konserten tog oss sedan upp till Lejongroppen i Folkparken vid 18:30 då insläppet börjat. Satte oss på gräset och klunkade bira i öltältet innan, ja alla utom jag faktiskt. Jag vågade inte drick för att riskera att vara tvungen att uppsöka en bajamaja mitt i spelningen, det vore ju katastrof! Och jag vet hur lätt den där förädiska drycken rinner rakt igenom mig så jag vågade inte chansa.

Förbandet startade med lokalbon Markus Krunegård, sen kom den där långa seglivade väntan när scenen täcktes för och bygdes om... Sen jävlar vad det drog av när Kent stod där!

Jag skrek, hoppade och släpte loss alla känslor! Vi hade perfekta platser framför scenen, utan trängsel och ingen flagstång framför oss, fri sikt! Hela konserten var enorm och jag körde fullkomligt slut på mig själv där jag skrek med i text och med en kropp som inte kunde stå stilla. Så kom då extranummret där Kent som sista låt rev de av den enligt dem själva bästa låten som någonsin gjorts på svenska, och jag tror dem, Mannen i den vita hatten (16 år senare). Omvärlden fanns inte alls, alla vart som galet uppslukade och ett med musiken. Kent gav det bästa i det sista som de hade kvar att ge åt publiken och ingen ville nog att det ögonblicket någonsin skulle ta slut. Inne på slutet i de extra textradena till låten så sprack ett överraksande konfettiregn ut över oss i främre publikhavet under öronbedövande och jublande skrik. Det var höjdpunkten, vilken obeskrivbar känsla och jä-lar vad vi vrålade här. Jag hoppade och skrek in i det sista... Efteråt, jag var så darrig i hela kroppen att jag knappt kunde stå, ännu mindre gå, folkmassan skingrade sig och lämnade kvar en grop full med guldiga konfettibitar, en hade ramlat ned i min väska och fick ligga kvar. Kanske ligger den kvar där än? ;-)

Film från tillfället jag hittade på youtube, titta o njut. Missa inte för allt i världen konfettiregnet i slutet. :-)