Det är en märklig känsla inom mig som sliter och drar. Det är så svårt att känna att punkten närmar sig, den avslutande punkten för vårt kapitel här i radhuslivet. Att vi inom 14 dagar kommer bo i ett mer eller mindre kaos av flyttkartonger till det ekande ljudet av tomhet studsandes mellan väggarna. Det är med spänning och glädjefull förväntan men även med en klump i halsen, jag kommer kanske ställa mig frågan senare i livet varför vi gav oss iväg? Kanske man inser att man hade allt i handen som man kunde begära, men endå, den rastlöst rotlösa känslan av att vara på väg? Den skulle inte ge sig av, den skulle växa i oss och den stod oss redan upp i halsen. Den var dags att ge sig av och så kom chansen, vi fick en möjlighet och en ny värld öppnade sig för oss. Vi såg livet på Höjdarbacken i sikte, livet i gränslandet med ett kliv ut på landet och ett kliv in till stan. Drömmarna tog verkliga toner och ett tomt papper började få form och färg. Våra drömmar knöts samman med verkligheten och där stod vårt hus...

September blir en ny tid för oss när vi säger hejdå radhuset och provar våra vingar för att se om luften därunder bär för våra drömmar. Man måste våga för att vinna och vi kastar oss fritt ut, fritt fallandes för vår dröm.