Someone new
Jag känner igen mig i dina ord <3 Levde i fyra år på det viset och jag orkar inte ens med tanken på att göra om det. Jag trodde jag hittade rätt när jag träffade en ny människa i somras, men det visade sig vara ungefär samma sak. Jag är som du; smågalen och kreativ och på språng. Jag behöver någon som hänger med i mitt tempo, springer bredvid, och inte någon hänger efter som en tyngd och försöker betsla mig och dra i tyglarna. För i så fall spelar det ingen roll hur underbar han är, han är ändå inte mannen för mig.
Men han finns där ute. Vi har bara sprungit om varandra än så länge :-) <3 Ta hand om dig tills du krockar med honom du också!
Det är svårt det där.. Jag har haft ett förhållande nu i 14 år men jag minns min tid innan dess som singel som rätt jobbig. Först var det enbart skönt, nyhetens behag, eftersom jag hade haft en lång relation innan. (Ja bara skönt efter att jag läkt mitt hjärta såklart, det var inte mitt val att bryta upp.) Men livet som singel tröttnade jag på snabbt. Dels var inte så många av mina vänner pigga på att hitta på saker eftersom de hade sina samboliv, detta gjorde mig ganska besviken och uttråkad. Det kan vara plågsamt att sitta hemma en hel helg när man är rastlös och vill gå ut och ha kul. Sedan var det inte så lätt att träffa killar på ett lättsamt sätt, jag trodde man kanske skulle dejta lite och att det inte skulle vara brist på trevliga unga män som ville träffa mig men så var inte fallet. Det kändes som det bara fanns bottenskrapet kvar åt mig ^^ Efter en tid började ensamheten plåga mig. Jag har alltid varit en ensamvarg, trivs verkligen i mitt eget sällskap så jag trodde inte det skulle bli några problem men jag kände att jag saknade en kärleksrelation så himla mycket. Jag gick verkligen runt och kände mig så himla ensam. Detta gjorde att jag tyvärr inledde en massa saker med killar som var helt fel för mig. Såna som jag egentligen visste inte skulle fungera som pojkvän men jag ville så gärna undvika ensamheten att jag inte kunde låta bli att försöka. Av en ren slump träffade jag sedan min nuvarande sambo ute på krogen, det visade sig att vi hade gemensamma vänner fast jag hade aldrig träffat honom innan, allt rullade på ganska snabbt sen. Vi flyttade ihop och skaffade våra barn. Jag var singel i drygt två år och ett år senare hade jag en familj, det gick snabbt från den där totala ensamheten. Om jag någongång blev singel igen skulle jag satsa allt på mina intressen, fokusera på att verkligen utvecklas inom något område. Försöka ta vara på den tiden av livet även om det inte är lätt alla gånger. För det ÄR ju en begränsad tid av livet, även om det inte känns så när man är uppe i det så finns ju den rätte någonstans därute.. det är bara en tidsfråga innan era vägar korsas.
Var rädd om ditt hjärta!
Kram
så fint du skriver. tvåsamheten kan vara svår. men när den är rätt, ja då är den så rätt. jag tror stenhårt på att du kommer hitta en lika sprudlande och levnadsglad själ att älska en dag. det blir ju när det blir, precis som du säger. men att det blir det är jag säker på :)
Vacker bild! :)
Jag vet hur jävligt du har haft det. Sådan far sådan son.
Vet inte hur pass andligt intresserad du är, men jag tror att allt som sker har en mening, att livet är en serie upplevelser som vi ska lära oss något av.
När du och din själ är redo kommer du möta kärleken.
Det kan vara så att du inte är det än...
vad fint skrivet :)
