Jag vill bromsa dig i farten

 
Att stanna upp från sånt jag borde och sånt jag långt där inne vill. Det är något som är bra med att vara sjuk, att man tvingas ned i tempo, eftertanke och ta hand om sig själv bättre än man brukar. Jag har en fömåga att vilja leva fullt ut. Jag kan inte stå still för länge, då kliar det av rastlöshet i hela kroppen på mig. Det är en egenskap som är lite svår att väga mot att jag inte får glömma bort att jag behöver ta det lugnare nu sen jag ramlade ner i ett mörkt hål förra sommaren, gick genom rutan eller kalla det vad ni vill. Det är nu över ett år sedan men jag har inte hämtat andan helt än. Jag har med mig min tinnitus idag från då jag kraschade och kommer nog få leva länge med att jag inte kan vara där jag en gång var och rusade på. Det kanske jag inte ska heller, det kanske inte någon ska.
 
Jag kan idag bli så orolig när jag ser andra jaga på så som jag gjorde. Man ska hinna med så mycket, ska vara så mycket och ha så mycket. För några år sedan levde jag i en väldigt stressad värld där det hela tiden handlade om att klättra uppåt, ta sig ännu ett steg uppför stegen. Inget var gott nog, allt kunde bli bättre och man kunde ge ännu lite mer av sig själv i alla lägen. Man skulle vara så mycket för att få bekräftelse, synas och bli omtyckt.  
 
Det är inte hållbart att leva så. Därför blir jag så orolig när jag ser andra rusa på så som jag gjorde. Jag vill liksom bara i farten grabba tag i armen, av omtanke, säga, snälla ta hand om dig bättre än vad jag gjorde. Att vara i ett tillstånd där man tar sig tillbaka när man sprungit på för fort är att kämpa i en uppförsbake. Jag lever fortfarande väldigt aktivt och tar mig för nya roliga uppdrag, förfrågningar och hittar på nya påhitt, men jag låter dem ta den tid jag behöver. Och jag prioriterar framför allt bättre. Jag har även lärt mig att säga NEJ. Jag låter saker vänta, när jag känner stressen blossa upp. Och jag väljer bort bitar som påverkar mig negativt på en gång, jag tar hand om mig bättre nu än tidigare, det är något positivt med det hela. 
 
Ta hand om er och hoppas att helgen laddade er med energi!

Kommentarer
Postat av: Emmelie - Ensamstående mamma till Ebba och Hugo

Åh exakt sån är jag! Stressar igenom alla moment och är redan mentalt ett steg före när jag utför någonting. Jag försöker bli bättre att vara i nuet, göra en sak i taget och faktiskt njuta av den men det ÄR fruktansvärt svårt och så fort jag inte gör tillräckligt så klättrar jag mentalt på väggarna. Kram

2014-11-17 @ 06:35:33
URL: http://www.emmgus.blogg.se
Postat av: Sandra Lundin

Verkligen tänkvärda ord. Det är ju verkligen lätt att känna att man inte gör tillräckligt och att man måste representera sig själv i alla forum bara för att bli lite bättre och för att nå ännu högre.

2014-11-17 @ 08:22:27
URL: http://atilio.blogg.se/
Postat av: Matilda

wow, fin blus, tröja, klänning?
oh jag känner verkligen igen mig i det, problemet är att jag inte vet vad jag ska göra åt stressen, jag kan inte varva ner. Väldigt frustrerande.

2014-11-17 @ 19:10:10
URL: http://emmamatildahoglund.blogg.se
Postat av: Malin

Så klockrent beskrivet, jag känner igen mig i vartenda ord! Är själv fortfarande sjukskriven men mår bättre och håller med dig om att det är så jobbigt att se andra rusa så som man själv gjorde. Ha en fin dag!

2014-11-18 @ 08:55:09


Följ min blogg på bloglovin!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0