Husvisning
Så jag var tvungen att gå på visningen idag och ja jag blev hopplöst förälskad. På riktigt. I allt. För allt var så mycket bättre, så mycket mer än vad jag kunnat tänka mig. För bra. När något är för bra för att vara sant så har jag fått erfara att det brukar vara just så. För där fanns brister jag inte vill betala för efter att huspriset kommer trissas upp av alldeles för många spekulanter o i ärlighetens namn, det ligger nog lite lite lite för långt ut från stan. Men jag gick runt o kände på det hem jag bott i under några dagar. Det var fint att få uppleva det och känna av huset på plats.
Jag fortsätter min husjakt, någon gång hittar vi hem!
Lycka till med husjakten!
Vi var också där😉
Vill också hitta hem! Så mycket har hänt under de senaste 3,5 åren att jag börjar tro lyckan aldrig vänder tillbaka. Skilt mig, flyttat med två barn till lägenhet efter 12 år i hus. Träffade en ny man, blev gravid och så glad. Min första son föddes, alldeles underbar. Sen, började det jobbiga. Pappan har låtit mig göra allt sen bebisen kom. Ingen avlastning mer än 30 min här och där. Han är som en tonåring som inte kan förstå varför jag är trött eller har ont. Jag har inte sovit mer än 3 timmar sammanhängande på snart 6 månader, har fibromyalgi och två barn till samt ett hem. Bad honom hitta något eget. Då stack han iväg en vecka till släktingar 25 mil bort för att leta boende och jobb. Imorgon är han tillbaka, utan ny lägenhet. Här vill jag inte ha honom. Mitt hem känns inte harmoniskt längre. Vill ju bara skapa en trygg och bra miljö för mig och barnen. Är det så mycket begärt?
Vilket underbart golv <3
Jag kommer förmodligen aldrig kunna flytta ut i ett hus med sonen i och med att jag är ensamstående. :/
Så underbart att läsa. Jag gör likadant. Jag vet att jag antagligen kommer bo i lägenhet de närmsta fem åren men jag kikar ändå på hemnet och flyttar in, känner. Går i affärer och drömmer. "Om jag vann tio miljoner skulle jag på studs köpa den där fåtöljen och den där byrån" för man vet att just nu även om ekonomin tillåtit har man inte platsen för drömmöblerma.Det är jobbigt: livet är ju något man vill njuta av nu, inte sen! :-) Men det sägs ju att tålamod är en dygd.
Tack! Just nu är det jobbigt. Pappan är från ett annat land och inte insatt i Sveriges lag mm. Han tror inte på mig när jag säger att jag har ensam vårdnad och att vår son behöver ett fast hem med en trygg vuxen. Att pappan sen har umgängesrätt och kan komma till oss, men inte tro sonen kan sova hos honom. Är så orolig, trots jag vet jag har rätt. Det är barnets bästa i första hand, inte vad föräldern önskar. Han bor nu här, men är så spydig. Inte roligt alls.
