Imorgon firar vi midsommarafton, den tiden på året som är som ljusast och blommorna växer högt i dikeskanterna på grusiga landsvägar.

 

För mig har midsommarafton alltid varit väldigt speciell, det är något i atmosfären som inte går att ta på men som går att känna in. Något energifullt och laddat, kanske är det naturen som växer och frodas som mest som avger sån kraftfullhet? Eller att vi nordbor vaknat till liv igen när ljuset återvänt? Jag har kommit på mig sjäv med att ju äldre jag blir, ju mer uppskattar jag tiden av vår och försommar då allt vaknar till liv igen.

 

Jag la nog inte riktigt märke till det som mindre, hur vackert det faktiskt är och hur min själ blir glad av allt spirande liv när jag är ute och går längs ängar och på undangömda skogsstigar. Ja skulle kunna sitta på en sten hur länge som helst och bara ta in närvaron av allt liv runt omkring mig. Det är fint.