Jag sitter i ett tillstånd av känslor som rusar runt i hela mig just nu, där tårar trillar av både lättnad, glädje men även en skvätt tomhet. Har precis tryckt på knappen för att lämna in den absolut sista skoluppgiften, opponering. Det är så mycket tankar och känslor. Efter 2 års studier var detta lilla klick något som kändes som en historisk händelse för mig, ett klick som är slutet men även början. Slutet på 2 år av studier till digital marknadskommunikatör och början på en ny karriär! Om det nu finns en sån möjlighet i dagens verklighet, det kom ju lite Corona i vägen lagom till examen och lade mörka moln över arbetsutsikterna. 

Ska erkänna att jag har känt mig en aning svajig denna vår påverkad av alla dystra nyheter som matar sönder oss dagligen från alla håll. Det är skräcksiffror i stigande arbetslöshet, företag som tvingas i konkurs och en pandemi som skövlar dödsoffer och håller oss på distans från varandra, när vi egentligen behöver varandra som mest. Det är oro för andra i min närhet och det är oro för mig själv, hur ska livet efter examen bli? Kommer jag få praktisera alla mina kunskaper, kommer någon se mitt värde? Hur ska jag sticka ut för att inte bli en i mängden av hundratals ansökningar till en och samma plats?

Men nu har jag landat, landat i att ta allt dag för dag, att stanna tiden där jag är och inte stressa upp mig eller gå runt och bära på en oro. Det finns inte rum för både oro och tro i tankarna, jag väljer därför att tro på att allt kommer att lösa sig.

Idag är jag glad för att jag har något att vara stolt över, snart har jag mitt examensbevis i handen. Jag är även glad för att våren har kommit med underbara dofter och krispigt ljusgröna blad i trädkronorna och blommor i rabatterna. På åkrarna en bit från mitt hem breder gula fält av raps ut sig och himlen har varit klarblå idag, visst piggar det upp och ger en hel del glädje efter en kall och grå vinter?

Nu ska jag ta in glädjen och tillåta mig känna lycka och stolthet, det här är min tid att skina, oavsett hur mörkt det är. Kanske är det just mörkret som får oss skina lite mer när det behövs, som stjärnor på natthimlen? Jag tänker tillbaka till 2 somrar sedan då jag besökte Nordeuropas högsta berg, Galdhøpiggen. Visualiserar att det är just så som på bilden som jag ska känna mig nu. Där jag är på toppen och spanar ut över alla möjligheter högt över alla moln. Framförallt över de mörkaste.