I tonåren när jag ville slå mig fri och bli självständig var det nog jobbigt för dem med mitt uppror, mitt humör och det hormonmonster jag blivit som smällde i dörren. Det gör ont i hjärtat att tänka på idag, att man då inte uppskattade allt de gjorde för mig. Jag såg det inte då men jag ser det nu i efterhand, att jag hade föräldrar som brydde sig om mig och bara ville mitt bästa. Jag kunde t. ex. tycka det var jobbigt o pinsamt med hur pappa stod som en bodyguard utanför Hagadiscot varje fredag i högstadiet och ville se till att sin dotter kom hem ordentligt på natten. Fast innerst inne, även om jag inte ville erkänna det då, var jag nog glad att han gjorde det o var förvånad över att inte fler föräldrar såg efter sina barn på samma sätt... Jag tänkte inte på hur mycket tid mamma fick lägga ned på att sköta hemmet, oss ungar och att sätta lagad mat på bordet varje dag. Har tänkt på det där i efterhand, hur mycket de fick offra av sig själva och la mer eller mindre all tid åt oss barn. Att de sällan kostade på sig något åt sig själva, utan istället försåg oss barn med det vi behövde. De gjorde helt enklet allt för att vi barn skulle få det bästa.

Tack Karin och Kenneth för att ni är o alltid varit världens bästa föräldrar och morföräldrar och för den godhet ni lärt mig!