Hon är den person som känner mig utan och innan, vet allt om mig och som finns där vad det än gäller. Vi har känt varandra i 24 år, nästan hela våra liv. Minns fortfarande den där småruggiga förmiddagen då regnet lämnat asfaltsvåta gator med pölar efter sig. Hur jag stod i fönstret på övervåningen i vårt nya hus och spanade rakt ut i den gråa dagen med en drömmande blick över till grannens trädgård. Iaktog där de två flickorna som lekte i sandlådan. Nyinflyttad i villaområdet utan nyfunna vänner tyckte nog min mamma lite synd om mig som inte hade några barn att leka med om dagarna. Hon ville att vi skulle gå över o fråga om jag fick vara med o leka. Men jag protesterade blyg som jag var men det hjälpte inte så mycket. Mamma tog mig i handen o gick bestämt över gatan.

Minns nästan allt glasklart, hur vi ringde på dörren till det gula huset och att en något förvånad äldre kvinna öppnade. Jag hör fortfarande min mammas röst och kan nästan återge orden exakt när hon presenterade oss och frågade om jag fick leka med barnen en stund. Kvinnan log snabbt åt mig o visst skulle det gå bra att jag lekte med hennes barnbarn som var på besök. Vi gick runt hörnet o mamma lämnade mig. Jag satte mig ner på kanten, tystnaden la sig på platsen. Allt vart stilla och situationen kändes lite besvärlig... De andra flickorna tittade på mig och undrade nog vem jag var o vad gjorde där i deras sandlåda. Var väldigt väldigt väldigt blyg o tystlåten som barn, men just då fick jag oväntat mod. Jag var den första som tog ton och sa vad jag hette och frågade om jag fick vara med i leken. Den äldsta flickan svarade snabbt att hon hette Anna och att hennes lillasyster hette Monica. Som genom ett trollslag var tystnade bruten o det kändes som vi alltid hade suttit där tillsammans vi tre småtjejer o lekt i sandlådan tillsammans. Vi skrattade, bryggde kaffe med sand och regnvatten, kryddade kopparna med blå korn av pärlhyacinter som flöt på vattenytan. Den känslan som jag bar med mig hem sen var underbar, jag hade hittat ett par vänner!

Med tiden så kom Monica o jag varandra nära, hon kom ofta och hälsade på sin mormor och morfar om helgerna. Jag brukade stå där i fönstert och tittade efter henne, om hon skulle komma till helgen. Vi sprang fram o tillbaka mellan våra hus, in och ut. Lekte hela dagarna och vänskapen växte sig stark. Vi hade en egen värld, med många olika påhittade lekar och jag tror tid o rum stannade en aning när vi lekte o släpte loss vår otroliga fantasi. Har så många minnen från de här åren, lyckliga minnen! Jag borde skriva ner allt någon gång, så jag inte glömmer... Så här borde alla få växa upp, med en bästa vän i huset bredvid.

Tonåren kom, vi hängde fortfarande ihop, alltid! Kan inte minnas att vi bråkat en enda gång under vår uppväxt. Visst kunde vi tjura ihop vid några tillfällen o ta ett break på varsit håll en dag, men aldrig att vi blivit arga på varandra eller osams. Mycket äventyr var vi med om i tonåren, började hänga på stan o skaffa pojkvänner. När vi började bli äldre o började trampa in i vuxenlivet, fester vi varit på, krogar som besöktes o dansade loss på hela nätter, egen lya... Men det är andra historier som förblir hemlighet för bloggen. ;-)

Vi har alltid följt varandra i livet, från barndom till vuxna. Alla små o stora steg ut i världen har vi delat tillsammans, återberättat för varandra eller upplevt ihop. Hon är som den syster för mig jag aldrig haft, utan henne skulle mitt liv bli fruktansvärt tomt. Jag skulle inte vara hel, så viktig är Monica för mig.

"A friend is someone who knows the song in your heart, and can sing it back to you when you have forgotten the words."