Så var han stora killen, 9-åringen som fyllde år på Valborg, kungliga födelsedag och allt. När han var mindre lurade vi alltid i honom att majbrasan, fyrverkerierna och allt Valborgsfirande bara var för honom. Vi sjöng alltid " ja må du leva" vid brasan och andra runt omkring brukade stämma in... Men i år var han så stor att han inte ens ville följa med nedför backen och titta på elden, fy vad det kändes ledsamt, att han hellre stannade hemma och såg på tv en stund själv. Kändes inte som Valborg på riktigt, ensamt i hjärtat att gå dit utan födelsedagsbarnet...  Den här Valborg var inte riktigt som den brukar, men han fick en fin födelsedag i alla fall!

Känner att åldersnojan börjar komma och knacka mig på axeln, vad fort åren susar förbi när man har barn! Jag var bara 20 år när jag väntade sonen, men det låter som jag vore lastgammal när jag säger att jag har en son på 9 år... Men världens finaste son som gett mig 9 år av lycka, glädje och kärlek, vilken rikedom!!