Jag har alltid haft ett väldigt bra och detaljrikt händelseminne, speciellt från min barndom minns jag vissa stunder alldeles glasklart. Något av det jag minns allra starkast var när jag träffade min vän Monica i en sandlåda i ca 4 års ålder...

 

 

Vi var nyinflyttade, det var en sån där gråmulen dag märkt av regnet. Jag stod i fönstret och tittade ut på granngården, där var de nu igen. Två flickor i min ålder som satt i en sandlåda och lekte. Kände mig ensam, stod där och tittade på och önskade att jag hade en vän att leka med i det nya omårdet vi flyttat till. Minns hur min mamma iaktog mig och fick se att barnen som hon pratat om var ute och lekte igen. Hon var bestämd när hon sa att nu går vi ut och frågar om du får vara med.

 

 

Jag var livrädd, så otroligt blyg och minns hur jag nästan fick ont i magen vägen fram till granndörren. Jag kan nästna ordagrant återge samtalet mellan grannfrun och mamma, hur hon berättade att vi bodde på andra sidan gatan och frågade om jag fick leka med flickorna. Minns gruset som rullade under mina skor när vi gick runt hörnet och hur jag lämnades där i sandlådan. Tystnaden när mamma gått och att två ögonpar tittade utforskande på mig. Jag slog mig ned på kanten framför dem, tog mod till mig och presenterade mig. Isen bröts, ett tu tre så hade jag kastats in i leken som inget annat fanns.

 

 

Och jag minns glädjen på vägen hem, jag hade fått två nya vänner! Varav en kom att bli min vän för livet. Det var Monica, den yngsta av systrarna som visade sig vara jämngammal med mig, vi höll ihop genom allt sen den dagen i sandlådan. Allt har vi gått igenom och det finns ingen i hela världen som känner mig så bra som hon. Jag är lyckligt lottad över att ha livsvän hela resan från barndomsben till vuxna stå på egna ben.

 

Och idag satt vi i en sandlåda på nytt, med våra barn. Det var en så konstig känsla som kom över oss. Shit, så här möttes ju vi för sisodär 26 år sedan, och nu idag, leker våra barn i en sandlåda... Livet är häftigt!! 

 

 

 

 
♥