Just focus on what's important
De viktigaste stegen jag har börjat med i min resa till ett mer positivt livsflöde är att se till vad som får mig att må dåligt och ta bort det. För mig finns det tre huvudsakliga orsaker som triggat mitt dåliga mående och jag har därför valt att ta dessa tre bitar ur mitt liv. Det har hjälpt mig att se livet ur ett bättre perspektiv och att fokusera på det viktiga, det enda jag behöver. Och att acceptera, det är viktigt! Jag har accepterat att det som skett har skett men nu fortsätter mitt liv och jag släpper taget om det gamla.
Jag har även börjat jobba mycket med ensamheten. För om jag ska var ärlig, så har den skrämt mig, jag har sprungit i 110 km/h i 3 år för att undvika den. För jag visste inte hur den skulle kännas, jag var rädd att det skulle vara hemskt, som att bli uppslukad av ett mörker. Tänk er, jag flyttade hemifrån när jag var 18 år tillsammans med barnens pappa och har aldrig haft ett liv där jag stått på egna ben innan jag separerade, jag hade ingen erfarenhet utav att vara ensam. Ville inte sitta hemma på helgerna utan något att göra och inte ha något sällskap. Känna mig lämnad, bortglömd och var rastlös...
Men nu ser jag ensamheten som min vän, på något vis, eller kanske snarare som något jag verkligen behöver och mår bra utav. Ser fram emot att vara mitt eget sällskap, att fördjupa mig i mina intressen som foto och bildredigering, ta långa promenader, att sitta med mina egna projekt eller att bara läsa en bok. Att läsa, herre gu vad rogivande det är! Jag har inte läst böcker på år och nu kan jag inte vara utan en pågående bok att läsa.
Jag skulle kunna fortsätta att skriva om hur mycket som hänt i mitt välbefinnande och hur rofylld jag känner mig på bara några veckor, men jag tror det får räcka så här för nu. Givetvis har jag en lång sträcka kvar och att falla på vägen är något jag räknar med. Men jag är faktiskt lite förbruffad över hur bra det gått hittills, genom att bara ändra på sig själv lite grann.
Känner mig nästan lite naken som blottar mig så här öppet nu och tvekade lite innan jag tryckte på knappen "publicera". Men samtidigt så tänker jag att min ärlighet och öppenhet kanske kan hjälpa någon annan. Som jag tidigare skrivit kommer jag att lägga alla inlägg i min resa till ett bättre välmående under kategorin "Skapa positivt livsflöde". Kanske finner du givande tips och råd, kanske har du något eget att dela med dig utav. Följ gärna med om du vill.
Härligt ❤️
Du gör precis den resan som jag själv håller på med. Jag har håll på länge men inte kommit speciellt långt. Inte alls så långt som du. Så jag suget i mig av allt du skriver. Kram
Vilket fint inlägg! Det är viktigt att kunna vara ensam ibland. :)
hjärnan bestämmer mer än vi tror. Härligt med ögonöppnare. Själv gick jag ett år i terapi, för att komma ur mitt svarta hål. Det är också en resa i sig. Nu står jag upp för mig själv och tänker på hur jag tänker på mig själv. Kram till dig! <3
Det kanske känns ovant att vara personlig, öppen och ärlig, men du vinner bara popularitet på det. Människor gillar att läsa om andras levnadsöden, letar igenkänning och det du gått igenom är inte så jätteovanligt men himla plågsamt.
Du är tuff. =)
Åh de där med ensamheten låter som jag, och jag vill jättegärna att du skriver mer om hur man arbetar med sig själv för jag är i stort behov av de. Kramar till dig <3
Känner så igen mig i det du skriver om rädslan att vara ensam. När kommer den där killen som jag förhoppningsvis får leva lycklig och trygg med och bilda familj. Rädslan att livet flyr förbi och man stå ensam kvar...
Så fint att du delar med dig, känner igen mig mycket i din text. Kram!
www.henniska.blogg.se
Boken Outlander/Främlingen av Diana Gabaldon. Läs den och du kommer att längta efter dessa ensamma studner utan någon som stör dig!
Nej, seriöst. Förstår verkligen hur du känner det. För mig har det alltid varit tvärtom, jag är rädd för andra. Jag har klarat mig själv så länge och blivit sårad när jag försökt vara social. Flyttade hemifrån som 16åting och hamnade i ett destruktivt förhållande när jag var 17, som varade tills jag var 21. Kom ut därifrån väldigt skadad. Nu är jag i ett fantastiskt förhållande, men jag märker hur mycket det andra förhållandet påverkat mig. Innan vi flyttade ihop, han och jag, var vi livrädda. Han hade aldrig bott med någon tidigare och jag hade bara negativa uppleverser av det. Vi klarar det bra just eftersom vi kan vara själva tillsammans. Han med sitt och jag med mitt. Jag brukar säga att jag vill bo som en erimit i en stuga i skogen. Då¨brukar han krama mig och säga att han flyttar med, så kan vi vara erimiter tillsammans.
Det finns så mycket att göra själv, och det är skillnad på att vara själv och att vara ensam. Du är aldrig ensam, du verkar ha så fina vänner och så har du ju dina barn och din familj som du kan ringa eller åka över till. Du är inte ensam <3
När jag separerade från tjejernas pappa hade jag bott på landet i 10 år, haft hästar, hade tre barn och flyttade närmare stan till en lägenhet. Det var tufft. Först att vara van att vara ute och göra saker med hästarna, på gården och bli satt i en lägenhet.. det var som ett fängelse. I flera år hatade jag att vara ensam, när det var pappaveckor kröp det i hela kroppen och jag ville aldrig vara hemma eller så låg jag bara i sängen i mörkret och klev aldrig upp. Till slut så kom jag ifrån det där och började känna lugnet, kunde slappna av när dom var borta och njuta av ensamtiden. Nu är jag sambo igen men det tog 14 år!!! Att flytta ihop med någon när man varit ensam i 14 år är ju lite spännande ;) Nu har jag aldrig tid att känna mig ensam och ha tråkigt, önskar bara att jag hade tid att ta tag i fotograferingen, jag älskade det förut men så blev dottern så duktig att jag la det på hyllan.
Så bra skrivet! Och otroligt vacker bild på dig :-)
Du är så modig!!
Dels för att du vågar ta tag i det som tynger dig men också för att du vågar skriva om det i din blogg.
Jag tycker att du skriver så rakt, öppet och ärligt. Det ger mig kraft och styrka att jobba med mina mörka tankar och upplevelser och som du skriver acceptera att vissa saker/personer i ens liv är som de är.
Heja dig!
Stor kram från Hanna
