En plötslig saknad efter den där lilla handen i vagnen som alltid ville hålla i min. Min lilla Nyponros som alltid skulle hålla handen när hon var i vagnen, redan från det att hon var nyfödd fann hon ro i det. Och en liten hand i min på små svajiga steg under en av de första promenaderna utomhus. Llilla tultan... Och känslan av o lyfta upp sin lilla skatt mot sig, hålla om under blöjbaken, pussa kinderna tills hon kiknade av skratt och stoppade in hela handen i sin mun. Storebror, stolta storebro som alltid sett efter sin lillasyster med största kärlek och stolthet.

Jag saknar även mitt hår, mitt långa vackra hår som jag alltid fick komplimanger för förr.  Det är så att man inte kan tro att det där varit jag på bilderna här när man ser mitt hår idag. Det som inte alls är i samma skick efter flera jobbiga år... Men jag hoppas en dag få ut längderna igen, åtminstone att det slutar gå av, som det gjort under 3 års tid.