Jag förstår att ni undrar
Jag bröt ihop förra veckan, men jag kommer igen nu. Det blir en kamp, men jag tänker kämpa som om det inte fanns en morgondag! "Det vänder när man minst anar det."
Det är så här, ja, jag har gått igenom en massa skit ifrån det att jag byggde hus och sedan skilde mig fram tills idag, det är så att ingen skulle tro mig om jag berättade allt... Mina vänner säger att jag ska skriva en bok. Om jag inte gör det kommer de att skriva den åt mig. Ibland, eller ja ganska ofta, önskar jag att fler visste om allt jag gått igenom och det jag fortfrande kämpar med. För att få förstålse, slippa vara så "hemlig", för tro mig, jag vill inte skapa en massa mystik och frågetecken här i bloggen. Men man måste ju ha en gräns och ja, jag känner bara att de hinder och prövningar jag utsatts för är på tok för privata att skriva ut så här. Jag kanske gör fel? Jag kanske borde berätta? Men jag tar även hänsyn till människor i min närhet.
Men, trots all oändlighet av tråkigheter senaste åren så sitter jag inte här och tycker synd om mig själv nu. På något vis är jag konstigt nog även tacksam över all skinn på näsan dessa prövningar har gett mig och inte minst mod. Så det är trots allt inte bara av ondo, det har fört med sig mycket personlig utvecklig och det är jag glad för. Livet är inte enbart en glittrande skimmer som tagen ur en lycklig saga, det har sina upp och nedgångar. Det viktigaste är att man tar vara på livet och de man tycker om när man kan!
Wow vilka fina bilder <3
Å, jag fick konstigt nog en känsla av att det handlade om något av dina fina dina barn i förra inlägget. Och mobbning, går inte att beskriva med ord hur ont sådant gör. Prata, prata, prata är såå viktigt vare sig ditt barn är utsatt eller den dosom utsätter. Prata om känslor, om olikheter, om kärlek.. Och nej, jag tycker inte att du behöver avslöja mer på bloggen än det du själv vill och har behov har. Jag följer din blogg för dina underbara bilder och din fina syn på livet - att läsa om privata detaljer tycker jag din blogg är för bra för :)Återigen, styrkekramar
fina bilder och ta hand om dig <3
Tråkigt när barn med dålig uppfostran tillåts härja runt på dagis och skola. De utgör en destruktiv kraft som påverkar hela omgivningen, även dom som inte utsätts för deras direkta svärta.
Därför är det viktigt att skolan tidigt tar tag i problematiken.
Vuxna har ett ansvar att skydda barnen och leda dom i rätt riktning, visa vad som är rätt och fel.
Acceptera aldrig en slapp skolledning.
Ställ krav.
Håller med föregående - ge dig inte utan ställ KRAV på skola!! Nu och längre fram. När något drabbar ens barn är ju det värsta och mobbing/utanförsskap är något av det värsta jag vet. Stor styrkekram till dig/er!
Kram till dig. Vilka fina bilder :)
Du verkar vara en sån varm människa så man blir ledsen när man läser det du skriver. Jag hoppas att det en dag bara lugnar ner sig & att du & dina barn får ett liv i stillhet.
jag hoppas verkligen allt kommer till rätta! Va stark!!
Jag är så ledsen att det händer dig, Josefine! Allt som drabbar våra barn är så känsligt, de är ju våra dyraste skatter, det bästa som vi har i livet! Men ge inte upp!
Mobbning är så fruktansvärd och det är som hemskt att det fortfarande har plats i vårt samhälle. Man måste framförallt ställa krav på skolan och ge maximalt stöd till sitt barn. Det är viktigt att förklara för barnet att det som händer är absolut inte hans/hennes fel utan det är de som mobbar har problem i huvudet, och att han/hon måste inte bli ledsen och reagera på mobbning. Dale Carnegie sa att ingen vill slår en död hund (alltså den hunden som inte reagerar).
Jag hoppas att det löser sig snart!
Lider så med dig!!
Stå på dig verkligen mot skolan! Jag själv som har varit mobbad sedan förskolan till högstadiet ville lärarna/rektorn aldrig ta tag i det riktigt, deras enda och bästa lösning för de var att flytta mig. Jag bytte skola minst en gång i terminen.. min mamma har sagt att de inte vågade riktigt stå på sig för då hade det kanske varit annorlunda.
Vi själva är i en fajt med dotterns förskola, hon blir moddad av äldre barn för hon har autism bland annat. Deras svar är att barn är barn..Nu har vi gett de en vecka med att komma på åtgärder för detta för annars anmäler vi skitet..
hoppas det går bra med er :*!
Har en dotter som blev mobbad under lågstadiet (numera är hon fri från det, tack och lov). Jag var helt förtvivlad över detta men tänkte samtidigt att det hade känts värre för min del om hon själv varit en av mobbarna, gud vad jag hade skämts då! Naturligtvis var det outhärdligt att se sin dotter lida, men jag visste i alla fall med mig att hon var (och är!) en snäll, empatisk människa som aldrig skulle vara elak mot andra. Och jag var noga med att visa henne hur stolt jag var över henne. Som någon skrev här ovanför har man som förälder en jätteviktig roll i att visa att det inte är barnets fel! I slutändan är det mobbarna som har problem och som är förlorare! I vårt fall hjälpte det att vidga vår dotters värld genom att ge henne intressen (och därmed kompisar) utanför skolan. På så vis blev det lite lättare när inte skolan blev hela hennes värld. Det hjälpte också att påminna om att allt kan förändras fort! Även om det för barnet känns som en evighet. Jag tycker du verkar vara en så varm person, en så underbar mamma och dina barn verkar vara så fina och kärleksfulla! Jag är säker på att du är det bästa stöd ett barn kan få! Skickar styrka till dig!
Jag var mobbad under sexan och sjuan, och tyvärr: du märker ganska snabbt om skolan är bra och tar tag i det. Gör dem inte det är det tyvärr bara att byta. Det blir inte bättre med tiden. Dem drar gärna ut på det för att slippa ta tag i det. Min mamma behövde själv åka runt till mina mobbares föräldrar och krävde att sitta ner och prata med dem om läget. Det blev bättre men aldrig bra. Efter två år sa jag åt henne att hon hade två val: Hjälp mig byta skola, eller så tar jag livet av mig. Jag lever idag på grund av att mamma gjorde det, jag kom till en skola som tog det på allvar och från början satte in rätt resurser. Men tyvärr måste mobbarnas föräldrar bry sig om det ska lösas, gör dem inte det spelar det ingen roll.
Det tog min mamma ett bra tag att inse hur jag mådde, då hon sa åt mig att "det löser sig" och "vänta och se, det blir bättre". Men när hon gjorde det och vi kunde byta blev allting så mycket bättre. I Sverige tar vi för mycket skit och många låter barnen ta över. Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.
Det finns inget värdefullare än kramar. Det är mitt enda råd till er. Kramas och gör roliga saker på fritiden. Hur ni än hanterar mobbingen - gör roliga saker hemma och visa hur underbart livet kan vara. Du verkar vara en underbar mamma. Ni klarar det här tillsammans <3
Tatjana: Folk vill visst slå döda hundar. När man ger upp har dem vunnit. Jag fick alltid det rådet och det skulle jag aldrig ge någon. Slå hellre tillbaka. Ont och hårt. Jag önskar jag hade gjort det men jag fick alltid höra "du måste förstå", "det är inte ditt fel", "ignorera dem", "dem är barnsliga, ge dem tid att mogna", "visa dem att du är bättre än så". NEJ. LÅT INGEN trampa på dig. ta hellre barnet på karatekurs och lär dem slåss tillbaka - hårt. När du ger upp har dem dig i sitt våld och de håller dig där. Särskilt tjejer. De älskar att kuva och hålla dig kuvad. De vill inte tappa ansiktet genom att bli nedslagen av flickan de mobbade. Och som förälder: stötta det. Se rektorn i ögonen och säg som det är: så blir det när ni inte tar ert ansvar, då måste mitt barn försvara sig. Våld är aldrig okej. Så varför ska man låta någon slå en och låta dem komma undan med det? Om jag någon gång får barn, kommer jag lära dem det: slå aldrig först. Men försvara alltid dig själv och dina vänner, med ord. Fortsätter någon slå - slå så så hårt tillbaka att de inte vågar slå dig igen.
Ibland tror jag det kan vara bra att prata om jobbiga saker fast det tar emot: Fast det är ju inte så lätt och som du säjer så vill man ju ta hänsyn till andra också. Vet inte riktigt vad jag ska kommentera på det här inlägget men jag tycker att du verkar vara en otroligt stark individ och jag beundrar dej :)
Jag bara gissar vad som händer dig men jag tror jag har helt fel. Oavsett vad som händer så förstår jag dig tror jag. Jag har själv mått och mår fruktansvärt dåligt under och efter en relation med många inblandade. Samtidigt har jag andra bekymmer med mina föräldrar som är sjuka. Det är ett under att man håller ihop något sånär.
Tror inte man ska vara rädd för att gråta. Jag tror det är en försvarsmekanism så man inte bryter ihop helt. Jag hoppas du hittat bra stöd. Oavsett det är inom vården eller vänner. Det behövs.
