Att hämta andan
Vackra bilder!
Hösten gör mig mer splittrad än någonsin + så att jag saknar mitt gamla jag riktigt mycket. ;/ Typ då man fortfarande såg bra ut + hade pojkvän så man slapp vara ensam.
Bara av att titta på dina fina höstbilder ger ro i själen!
Ett stilla vatten är oxå såå rogivande.
Tycker mkt om hösten, färgerna och de daggvåta mornarna.
Mörkret blir fint när vi får tända ljus och kanske även en värmande brasa.
Otroligt vackra höstbilder! Det ligger verkligen ett slags djup och lugn över dem :)
Underbara bilder, helt underbara! :)
Vilka fantastiska bilder! Hösten är en fin årstid:)
Vackert!
Jag hamnade i en utmattningsdepresion för nästan exakt två år sedan. Nu när hösten kommer så följs den fortfarande av ångest och rädsla att hamna tillbaka. Den förlamande tröttheten och den mörka sinnesstämningen...
De flesta sa till mig att jag lät så pigg och att de inte förstår hur dåligt jag mått bakom mina murar.
Nu har jag gått i terapi i två år och lärt mig hitta verktyg. Mycket genom medveten närvaro och andningsövningar för att minska mina stressnivåer.
Ta hand om dig och fortsätt med dina härliga promenaderoch tanka sinnesro.
Kram från Hanna på Hammarö
Vilka vackra höstbilder!
Ja känner verkligen igen mig, haft utmattning i 1 år nu. Min man kan fortfarande inte förstå min förlamade trötthet, ångest, oro. Känns som om när man haft magsjuka o är så där förlamande trött, fast hela tiden. Alla som som träffar mig kan inte tro att jag är "sjuk" för att det inte syns! Att ibland kan den lättaste saken vara så svår!! Börjat nu med kroppsscanning (avslappningsövn)
Lite väl personligt här kanske, men Jag älskar hösten just för att den inte kräver så mycket som sommaren gör. Jag kan lätt känna mig deppig på våren samtidigt som jag älskar när allt slår ut i blom. Och jag förstår precis ang utmattning, min man fick just det ett par veckor sedan, och ett par veckor innan det blev vi gravida med det som skulle blivit vårt tredje barn. Men jag tror att stressen och paniken över att min man inte längre fanns där för mig gjorde att jag förlorade lilla bebisen i vecka 15. Så ja herregud vad det kan ställa till. Och jag tror alla får någon form av utmattning eller depp någon gång i sitt liv. Ibland kanske man inte själv förstår det, vilket min man inte gjorde. För det som gjorde honom dålig var ju saker som han tyckte var roligt... Men det blev för mycket. Så se till att få tid över till ingenting, det är otroligt underskattat. Att göra som du och bara sitta och se ut över ett spegelblankt vatten ger otrolig kraft faktiskt!
Kram och ta hand om er!!
när jag väntade mitt första barn för två somrar sen blev jag sjukskriven för utmattningsdepression, två månader innan beräknad födsel. Jag var fröken duktig på jobbet, gjorde allt alla bad om, jag sov inte på nätterna, var så trött hela tiden och hade ingen balans utan snubblade och fick hålla mig i väggen när jag gick. I vecka 30 ville min lilla tjej ut, på grund av mitt mående - av min stress och att hon aldrig fick en lugn mamma som vilade. Så jag blev sjukskriven och det var en hemsk tid, för att va ärlig. Dels insåg jag att jag "skadat" mitt barn och inte satt henne i första hand utan bara mig själv. De första tre veckorna på min sjukskrivning låg jag i sängen konstant och bara grät. Det är först nu 2,5 år efter som jag har lärt mig att tänka om, att känna att det är okej att inte va bäst, att ens hem får vara lite stökigt. Det har varit en jobbig tid, för mig och min sambo för det är så svårt att förklara vad som händer inom en. Man kan inte sätta ord på vad man känner eller varför man gråter för att nagellacket släpper i ena hörnet.
Det tar tid, men man kommer må bra till slut. Man kommer lära sig vad som är rätt och inte. Jag har det sista börjat meditera och det är fantastiskt, ger så mycket energi till en sliten kropp. Välvärt att testa, ett tips är Tara Brach podd meditationer. Kram, ta hand om dig 💕
Ja gillar när du beskriver naturen så här. Det låter väldigt poetiskt!
Ja, jag förstår så bra hur det känns. Jag känner mig likadant, missförstådd och misstrodd, ganska ofta. Och ibland känns det att det är bättre att hålla sig tyst än att försöka att förklara och att bli missförstådd ändå till slutet.
Kram, önskar dig en trevlig höst!
Skönt att höra att man inte är ensam om det samtidigt som man inte vill att någon annan ska må så dåligt.Jag har känt mig trött o "konstig" men tänkte mest på att de är vanligt när man är småbarnsförälder. Känns som alla pratar om brist på sömn mm. Fick sådan panik när jag läste en sak för 2veckor sedan att all oro stress och ångest bara bubblande fram antar jag. Jag va hos en BVC psykolog. Hon tyckte inte att personen hon såg framför sig och det jag hade fyllt i gick ihop. Men jag anstränger mig och försöker. Duktig syndrom mm. Hon sa att enligt det jag fyllt i så låg jag på en medelsvår depression. Men kändes som hon inte riktigt trodde på mig. Jag är bara så trött att behöva förklara och vill bli bättre.Jag har inte sagt till ngn i min närhet riktigt hur det ligger till. Vill inte oroa. Så nu på nätterna(som känns och är värst) känner jag mig så jäkla ensam. Fast min 5mån sötnos ligger o sover på mig min fästman snarkar och min 4åring sover:-/ Ska följa dig och jag läser gärna om din vardag. Mvh Lelle
Jag hittade till din blogg nu via startsidan på blogg.se. Nu vet jag inte riktigt din bakgrund till din utmattning och missförstå mig inte nu - men det är skönt att läsa sånt här och veta att man inte är ensam. Nu i veckan har jag fått tankar kring att söka hjälp eller iallafall försöka sakta ner farten lite kring allt. Ett förhållande som inte varit det bästa en period, en hundvalp som tagit upp all ledig tid, ett jobb där jag tar väldigt mycket ansvar och hela tiden vill framstå som duktig och så en flytt på det nu i veckan. "Lider" sedan tidigare också av lindring ångest men jag har bara kört på sedan i somras, inte lyssnat alls på kroppen. I tisdags klappade jag ihop hemma och låg och störtlipade i soffan. Efter det har jag haft sån huvudvärk, känt mig ångestfylld och likgiltig till allt hela dagarna. Vet inte riktigt vad man ska ta sig till. Kanske konstigt att känna så - men att be om att få gå ner i tid på jobbet skulle kännas skamligt/barnsligt när man är, i andras ögon, en frisk och hälsosam tjej..
Mmm... Jag upplevde nästan att det absolut jobbigaste i hela tillfriskningsprocessen var just att man blev misstrodd.
Hade mått dåligt i 1,5 år innan jag gick till läkare och bröt ihop, fick en sjukskrvning och var tvungen att acceptera läget och börja jobba med problemet. Jag fokuserade på att göra saker jag mår bra av, som påminner mig om att livet visst är värt att leva.. och jag försökte tänka positivt och vara glad.
Så alltså då efter 1,5 år av hopplöshet, ångest noll livsglädje eller framtidstro... Så får man då höra att "Du kanske ska tänka dig för vad du lägger upp för bilder på bloggen, du ser liksom inte ut att vara sjuk, klart man börjar undra??" (detta skrev en nära vän på jobbet till mig för att jag log på bild och gjorde roliga saker. Jag blev så jävla ledsen). Eller läsare som tyckte att jag "borde förklara"... för att de "inte förstod", som om jag hade en skyldighet mot omvärlden att bevisa att jag var sjuk.
Blir så arg såhär i efterhand när jag tänker på det... haha! Ja, när man är deprimerad är man ledsen, man gråter, man har ångest, det är mörkt, man vill inte gå upp ur sängen... Men det HJÄLPER JU INTE att vältra sig i skiten. Ingen mår bättre av att vara så som omvärlden vill att man ska vara för att bevisa något.. Nej, man mår bra av att må bra, vara glad och göra sådant man tycekr om. Hur jävla mycket det än sticker i folks ögon.. så är det bara vi som har varit sjuka som förstår att det inte är synonymnt med att "vara ledig" och "glassa runt"...
Ta hand om dig! <3
Det är just det där med att man inte ser sjuk ut som är det svåraste. Jag har fått kommentaren.. Du ser inte deprimerad ut. Till och med från läkare. Jag har tänkt många gånger att jag hellre hade haft någon fysisk sjukdom så att det inte skulle vara några tveksamheter. Väldigt bra skrivna inlägg och jag känner igen mig till punkt och pricka! //Lena
