Sprid kärlek, NoHate!
Made By Mary skrev en lång, personlig och peppande kommentar igår till mig som hon tänkvärt avslutade så här:
"Och angående nättrollen. Tänk på hur olyckliga de måste vara. Och tänk att just hen sitter och läser alla de här kommentarerna vi skriver till dig och surar. Är du lycklig har du inget behov alls av att klanka ner på andra. Så är det bara. Så till den som läser det här som skrev trollkommentaren till Josefin; sluta va sånt surkart. Det är sjukt oattraktivt. Prova att le mot dig själv i spegeln, lovar dig att livet blir roligare då och du är säkert mkt vackrare när du ler mot dig själv och världen. ;)
Kram på dig Josefin!"
Elin (Nevnarien) skrev även hon en lång kommentar till mig angånde hennes egen erfarenhet av att hämta andan i en sjukdom som utmattningssyndrom. Vilket gjorde mig otroligt glad att hon ville dela med sig av sin egen historia till mig och hur hon möttes av omvärlden. Hon skrev bland annat "Ja, när man är deprimerad är man ledsen, man gråter, man har ångest, det är mörkt, man vill inte gå upp ur sängen... Men det HJÄLPER JU INTE att vältra sig i skiten. Ingen mår bättre av att vara så som omvärlden vill att man ska vara för att bevisa något.. Nej, man mår bra av att må bra, vara glad och göra sådant man tycekr om. Hur jävla mycket det än sticker i folks ögon.. så är det bara vi som har varit sjuka som förstår att det inte är synonymnt med att "vara ledig" och "glassa runt"...
När Annie fotograferar i Kalifornien lämnade en kommentar till mig som verkligen fick mig att börja gråta ute på en parkbänk mitt på stan då jag läste den. Hennes ord gick rakt in i hjärtat och jag väljer att ta med hela långa kommentaren:
Seriöst, när jag var yngre längtade jag till att vara vuxen och omgiven av smarta, mogna och hänsynsfulla människor. Ju äldre jag blir ju mer ger jag upp hoppet om att man blir sådan bara för att man blir äldre. Idioti, narcisism och ignorans har ingen åldersgräns och på internet frodas de där egenskaperna istället för att växa bort.
Du är så sjukt stark <3 Man ska gå till ett jobb för att man älskar det, inte för att det ger bra betalt. Om det så är städning, eller om det är att vara FN-ambassadör. Att gå till ett jobb och vara olycklig bara för at få pengar är ju bara dumt.
På tal om sådant, här har du en underbar video att se som peppar och får en att fundera lite över varför man mår dåligt idag.
https://www.ted.com/talks/barry_schwartz_on_the_paradox_of_choice
Det viktigaste i livet är att ta hand om sig själv. Inte pengar, inte karriär och absolut inte vad andra tycker. Det är som på ett flygplan: syrgasmasken på sig själv före man hjälper andra. Genom att satsa på dig själv och på att orka skola om och utbilda dig och drömmar, är du en fantastisk förebild för dina barn. Min mamma gjorde som du, fast hon var över fyrtio. Skolande om sig till ett helt annat yrke och har varit min stora förebild för att hon vände sitt liv. Tog tag i det jobbiga, följde sina drömmar och nu är hon utexaminerad lärare istället för uppsagd volvoarbetare. Det var tuffa år men hon är så lycklig nu, och jag som dotter har en förebild och tror henne när hon ser mig i ögonen och säger att jag ska följa mitt hjärta.
<3 Du är fantastisk. Ta en stund i taget och UNNA dig att ta det lugnt, njuta av allt det fina du har, dina underbara barn, gott te eller kaffe, fina levande ljus i höstmörkret och vackra höstlöv på träden: Skit i bloggen, skit i folks åsikter. Gör det du vill göra och som du mår bra av. Du behöver inte förklara dig. Det är läsarna som behöver växa upp och skaffa lite verklighetsuppfattning och empati."
Jag vet inte vad jag ska säga till er tre och till ALLA andra fantastiska männisor som skrivit med så mycket omtanke till mig senaste tiden, ett tack känns så litet! För era kommentarer har verkligen varit något jag tagit till mig och som berört mig djupt. Men TACK, jag hoppas ni förstår hur mycket detta ord betyder för mig!
Hjälp nu till att fylla internet med kärlek! Vilka fina kommentarer har du fått sista tiden eller finns det någon du vill lyfta på din blogg som sprider glädje runt sig? Om ni följer mig på instagram @myhappydays.se kan ni se att jag skickat ett handgjort hjärta vidare till 3 personer som fanns där för mig när jag behövde någon som mest. Gör detta ni också, skicka vidare ett handgjort hjärta, hashtaga din bild med #NohateSE och nominera 3 personer, be dem att skicka vidare. På så vis fyller vi tillsammans både internet och instagram med kärlek.
Men vad fint att jag fick vara med! <3 <3 Tänk vad en enkel kommentar som man skriver faktiskt kan glädja någon, det tänker man inte alltid på :) Mer uppskattning åt världen! :D
Håller helt med!! Sprid kärlek!! <3
Fint!
Det är så tråkigt att dessa elaka kommentarer tar över alla positiva kommentarer och sätter sånna spår :(
Krya på dig <3
KRAM
Hej Josefin! Jag är en sån där trogen men tråkig läsare som aldrig lämnar kommentarer men efter att ha läst dina senaste inlägg så kände jag att jag verkligen ville skriva något. Jag har varit sjukskriven på 100% sedan maj för utmattningsyndrom. Mina problem har varit väldigt fysiska, förra sept började jag få huvudvärk och yrsel, något som jag aldrig haft innan. Jag trodde jag hade en hjärntumör men läkaren sa stressreaktion, jag fick en hjärnröntgen som visade nada men hade ändå svårt att acceptera att det var stress. Jag kämpade på på jobbet men fick mer och mer huvudvärk och yrsel och blev tröttare och tröttare. Jag drack kopiösa mänger redbull för att orka jobba och efter jobbet kunde jag sova i flera timmar. På helgerna orkade jag knappt umgås med min sambo och våra hundar, jag var som en zombie. Flera kvällar fick jag åka in till akuten och göra EKG för mitt hjärta slog så oerhört hårt och snabbt hela tiden. Jag drömde mardrömmar och vaknade av mitt eget skrik. Till slut vaknade jag en morgon utan känsel i mina ben = PANIK!! Den kom tillbaka efter en stund och jag ringde VC storgråtande och blev sjukskriven direkt. Nu har jag varit hemma i 6 månader.
Jag tror inte folk förstår hur allvarligt utmattningssyndrom är och vilka otroliga och permanenta skador som man kan få både i kropp och knopp. Jag har fått en kraftig minnesstörning och har tappat både en del av närminnet men även minnen från min barndom och framåt. Jag har fått svårt att koncentrera mig och har svårt att fullfölja saker. Jag har tappat glädjen i tillvaron och vet inte längre vad jag tycker är roligt och vad jag mår bra av. Värken och yrseln gör mig väldigt handikappad och jag har tappat räkningen på fester, middagar, konserter osv som jag har fått ställa in pga min hälsa - och så finns det folk där ute som tror att man VILL ha det så här?!?! Den okunskapen är fruktansvärt skrämmande.
Jag har inte fått negativa kommentarer rakt till mig men har hört saker på omvägar att jag är lat, att jag inte vill jobba, att jag minsann orkar vara ute och gå med mina hundar ect. Och det är helt otroligt och det gör mig så arg! Jag har utbildat mig till socionom och sedan terapeut och har stora studieskulder - men jag vill inte jobba? Jag har hjälpt oerhört många människor i mitt arbete - men jag är lat?
Ingen människa väljer att mista X antal tusenlappar i månaden. Ingen människa vill vara sjuk. Ingen människa vill sitta hemma och se på internet hur andra lever sina liv med resor, biobesök ect medan man själv inte orkar. Ingen människa vill vara så fruktansvärt trött att man får droga sig själv med koffein för att ens stå på benen. Ingen människa vill behöva välja mellan att borsta tänder eller hår - för att man inte orkar göra båda.
Tänk på att deras kommentarer säger mer om dem än om dig. Deras okunskap skiner igenom och den kommer att straffa sig förr eller senare. Ingen människa slipper sjukdomar och sorg, det handlar bara om ifall man får uppleva den förr eller senare. I ditt och mitt fall blev det förr.
Det värsta med utmattningssyndrom är att ingen vet hur man botar det. Jag gör övningar som jag fått av en sjukgymnast, jag går på massage och jag försöker göra roliga saker. Jag har även börjat titta på alternativa behandlingar som floating och ljusterapi. Jag är villig att prova VAD SOM HELST för att få bli frisk, få jobba och få leva normalt igen.
Tanka energi från dina fina barn, vänner och släkt och låt energitjuvarna gå. Fokusera alltid på dig själv först och gör inget som känns fel eller jobbigt. Gör något roligt varje dag och unna dig lyx. Sov och vila när du behöver det, inte när du "ska". Boka tid hos psykolog för att få verktyg så att du vet hur du ska tänka kring stress och negativa känslor. Det är mina bästa råd.
Kramar från mig med förhoppning om att vi båda blir friska från detta!
Viktigt är ändå att skilja på sakliga kommentarer o elaka/påhopp! Klart det kan sticka i ögonen att det är jobbet man kan bli sjukskriven o inte privatlivets alla extraaktiviteter utöver en vardag. Att läsa kommentarer med utgångspunkt att alla människor är, tänker olika o har olika erfarenheter är viktigt! Det går inte bara att förvänta sig positiva kommentarer o medkänsla men inga frågor/kommentarer anser jag!
Jag vill säga till den Anonym som skrev om att läsa kommentarer med utgångspunkt att alla tänker olika och att man inte bara ska förvänta sig postiva kommentarer osv....Det gäller ju även för den som läser en blogg. Även den som läser måste väl kunna ha ett respektfullt förhållningssätt och kunna läsa bloggen med ett öppet sinne? Om man inte har egna erfarenheter av psykisk ohälsa så vet man inte hur det är, man kanske tror att man vet men det gör man inte. Det är helt ok att inte veta men om man inte vet så borde man försöka inse det och tänka:"Jag har inte egen erfarenhet av detta så jag kanske inte ska döma utan bara försöka förstå". Och om man inte förstår så kan man iaf försöka att inte döma. Och vaddå att det sticker i ögonen att man blir sjukskriven från jobbet och inte från privatlivet med extraaktiviteter? Vad är det som säger att Josefin har fortsatt med sitt vanliga vardagsliv? Hon har skrivit i tidigare inlägg att hon inte alltid orkar med sitt "vanliga liv" så med andra ord har hon dragit ner även på privatlivets aktiviteter. Och att hon har/har haft ett aktivt privatliv med sånt som ger henne glädje kan vara det som gjort att hon orkade så länge som hon gjorde. Självklart "får" man fråga, vi har ju yttrandefrihet, men det är även värt att fundera på om Josefin hade blivit ifrågasatt om hon haft en fysisk åkomma som tex en bruten handled? Eller hade hon enbart fått positiva peppande kommentarer då? Tyvärr tror jag att om någon har en fysisk åkomma som tex en bruten handled så är det ingen som ifrågasätter men när det gäller psykisk ohälsa så blir det legitimt att ifrågasätta sjukskrivning och hur personen lever sitt liv. Jag anser att psykisk ohälsa förtjänar samma respekt som fysiska åkommor.
