Jag tror att mycket i livet när det kommer till stora beslut handlar om att följa sin magkänsla. Man kan väga för- och nackdelar mot varandra, luta sig tillbaka och drömma, tänka sig in i olika situationer och tänka alla "om" och "men". Slå knut på sig själv och inte veta vilket ben man ska stå på när beslut ska tas.

Själv kan jag vara otroligt velig, jag behöver tid att tänka men mest för att känna efter vad magkänslan säger. Ibland kan det vara svårt då brukar "att sova på saken" fungera väldigt bra. Första känslan som kommer över mig då jag vaknar brukar vara vägen till det beslut jag väljer att ta.

 

Nu var jag på visning i helgen, det röda lilla torpet med vita knutar som min mormor bodde i sina första barndomsår. Jag var väldigt spänd innan visningen, dels för att huset motsvarade mina önskemål i storlek, med gammal charm, frukträdgård och utrymme till mitt företag. Sen ligger det väldigt bra med 2 min gångavstånd till barnens pappa vilket är ett plus för barnen. Men även rent historiskt med vetskapen om att min gammelmormor och gammelmorfar bott här med sina barn gav det ett stort värde för inte bara mig utan hela min familj. Min gammelmormor var faktiskt precis lika gammal som mig då hon flyttade därifrån med sin familj, skulle jag nu ta över det igen, i samma ålder som hon var då de flyttade?

På visningen hade jag halva släkten med mig, haha! Skrattar åt minnet då vi trampade in i hallen en efter en och mäklaren undrar om alla var med mig. Mina föräldrar var nyfikna och mormor och morfar ville så klart följa med. Mormor kände igen trappan upp mot övervåningen i huset, men det mesta var ombyggt. Otroligt häftig upplevelse var det i alla fall och roligt att ha med sig sina närmsta denna dag. Barnen vart förtjusta i huset och kunde tänka sig att flytta in.

 

Men, jag kände direkt en viss tveksamhet när jag gick in i huset och ja egentligen redan då jag läst besiktningsprotokollet. Med ett hus som är över 100 år gammalt får man räkna med att det kan uppstå problem. Huset är otroligt charmigt, men det mesta behöver göras om, inte bara måla och byta golv, som ändå är relativt enkla ingrepp. Badrummen skulle på sikt behöva göras om, taket bytas, panel plockas nes, dräneras om och både jag min pappa fick en stark känsla att vara vaksamma. Så min magkänsla säger mig, att hur charmigt det än är och hur mkt personligt värde det än har, så skulle det här huset innebära för mycket problem för mig. 

Läget är ju jättebra för barnen, men inte egentligen så som jag vill bo. Jag vill ju mer ut mot landet, åt det håll jag bor idag. Så när första budet på mobilen kom och det låg på utgångspriset kände jag att nu släpper jag det. Någon annan får ta vara på huset och ge det den kärlek som behövs. Jag är glad att vi fick uppelva det och mormor se sitt första hem igen. Ler av värme när jag tänker på nuvarande ägaren som hade varit så gullig och tagit fram ett gammalt kort åt mig då han fått höra min historia av mäklaren. 

Jag letar vidare, jag har mitt nya lånelöfte nu och kan titta efter andra objekt. Det känns ändå väldigt bra och jag är hoppfull! Ni håller väl en tumme för jag och barnen hittar vårt drömhus nu i år?