Så mycket som kan ändras på en sekund. En sekund för mig som gick i slowmotion och var som en minut. Jag kan se allt i detalj när jag vänder tillbaka till den hemska ögonblicket för mitt inre, den sekunden, som kom så oväntat.
Vi hade ätit mat, nu satt vi och gjorde uppgiter i en bok tillsammans jag och lillan. Fröken började snurra några varv på snurrstolen, fortare o fortare o jag hinner uppfatta i ögonvrån att något är på väg att hända. Jag ser hur mitt barn kastas av stolen, hennes huvud far in i bordskanten och det känns så obehagligt men jag ser verkligen i detalj hur pannan liksom ger efter, blir mjukt där bordet träffar och hur kanten skär in i huvudet. Det smäller och jag hinner inte reagera, jag vet att jag kastar mig efter henne i samma stund som jag ser henne flyga av stolen, men det känns som om kroppen är för långsam. Hela mitt inre skriker och tankarna far fortare än kroppen reagerar. Det känns som när någon har saktat in en film och klickar sig fram bildruta för bildruta. Hon far mot golvet och landar på huvudet, slår sig alltså med en smäll i huvudet en gång till och hamnar i en konstig ställning. Hon är tyst. Någon trycker på play-knappen igen och jag far ner på golvet, ropar, lyfter upp henne, "Hur mår du, älskling, lilla gumman, hur mår du!?!?". Jag minns att jag är livrädd när jag tar upp henne i min famn och vänder ansiktet mot mig. Stora jacket i pannan, jag ser att det växer under skinnet. Hon har ont, är chokckad men vid medvetande. Jag får världens adrenalinpåslag, så att jag blir illamående och nästan spyr. Försöker ringa 112 för att prata med någon, två ggr ringer jag, inget svar. Blir så förbannad inom mig mitt i all dramatik, hur fan kan man inte komma fram på ett nödnummer!?

 

Jag kollar av hur hon mår, bestämmer mig för att bära henne ut till bilen och själv åka in. Så fruktansvärt rädd hela tiden, helt ensam med min flicka som gjort sig så illa. Vi kommer fram, jag parkerar och bär in henne, får som tur var hjälp ganska omgående. Efter undersökning av huvudet och en del vila så verkar läget stabilt och vi kan vända hem. Men med uppsikt så klart, risk för hjärnskakning går inte utesluta. 

 

Meja verkar ha klarat sig bra med tanke på vilka två smällar hon fick, men som hon på akuten sa, barn klarar ofta kraftiga smällar som dessa bättre än vuxna. Men känslorna som kommer efteråt, när man varvat ner, usch, jag var så knäckt på kvällen, då kom allt över mig med många tårar...