Såg framför mig hur jag skulle starta den här långhelgen med lätt sinne och glada förväntningar inför kalas och Valborg. Men istället känns det mest tungt i bröstet. Jag har känt sorg över det tragiska beskedet om Aviciis bortgång, det har berört mig på ett oväntat stort sätt. Det är tragiken i att en ung människas liv tar slut allt för tidigt och på det sättet. Jag hade turen att få vara pressfotograf på en av hans konserter för ett par år sedan. Hade längtat efter att se och höra honom live och nu fick jag som en bonus även fotografera. Det var stort för mig och jag bär med mig det i hjärtat.

 

Han valde att avsluta sitt liv på grund av psykisk ohälsa, jag hade hoppats in i det sista att det inte skulle behövt vara så. Men då jag sett hans dokumentär True storie så förstod jag även att han måste mått väldigt dåligt under lång tid. Jag blir så arg faktiskt, på samhället och allt o alla som aldrig riktigt förstår hur illa en människa kan må. Nu lägger jag inte skuld på någon för hans val. För jag vet inte mer än det som går att läsa på nyheterna. Låt mig istället få fortsätta så ni förstår hur jag menar.  

 

Tror jag blir mest arg över vad jag vill kalla vår tids största fiende, psykisk ohälsa, som aldrig tas på tillräckligt stort allvar. Jag skrev mycket om det förr i min blogg under min tid som sjukskriven för utmattningsyndrom. Men om jag ska vara ärlig så raderade jag inlägg efter inlägg för ett tag sedan. Det var en öppen port till mitt förflutna, jag hade tillfrisknat och kommit på banan igen. Kände väl på något vis att jag inte vill bli förknippad med en svag person, fast den tiden tvärtom gjort mig starkare idag flera år senare. Jag minns även hur det vara att må dåligt och behöva försvara sig hela tiden, att vara sjuk i en sjukdom som inte syns. Att bli ifrågasatt till och med av de som man trodde skull finnas där när jag behövde någon som allra mest. 

Det ska inte behöva gå så här långt att man går in i väggen, drar på sig enorm ångest och blir stressintolerant. Av egen erfarenhet vet jag hur svårt det är att se varningstecken från första början, man bara rusar på tills det smäller till. Jag minns hur jag låg i soffan och inte kunde röra mig en dag, jag kom inte upp. Min kropp och själ var sjuk och nu orkade den inte mer. Det var ångest, stress, utmattning, depression och en kamp att komma tillbaka och få energi nog att gå en promenad till närbutiken igen. Jag kom tillbaka, men sen föll jag igen oc blev sjukskriven på nytt. Men nu, nu har jag lärt mig att lyssna på kroppens alla signaler. Har lärt mig den svåra vägen och att jag är skör. Därför är jag mer försiktig nu.

 

Känslor bubblar även upp till ytan från förr då jag var tillsammans med en person som mådde så dåligt att det tyvärr ledde till att han valde att avsluta sitt liv. Jag har sett på riktigt nära håll hur svart det där hålet man kan hamna i är. Det tog hårt på mig även om vi inte var i en relation längre då. Det ska inte ska behöva gå så här långt. Det finns så mycket stress och press i samhället idag. Det är alldels för många som drabbas av psykisk ohälsa. Som blir sjukskrivna, deprimerade och utmattade. Vi behöver lyfta upp psykisk ohälsa mer. Det är inte hållbart att leva som vi gör idag. Inte hinna stanna upp, reflektera och känna in hur vi mår. Det är en av de största anledningarna till att jag längtar ut i naturen så mycket nu, själen törstar efter lugnet. Jag rusar inte på längre, har hittat en balans och lärt mig att lyssna på vad jag behöver. 

Jag skulle kunna fortsatt så mycket till. Om hur viktigt det är att vi lär ut och lär oss observera när kroppen säger ifrån. Att arbetsgivare tar ansvar för att de har en sund arbetsmiljö. Att vi agerar mot mobbning och det vi lär våra barn även är något vi vuxna måste leva upp till. Var snälla mot varandra, var uppmärksamma på de i din omgivning och ha mod. Ser du någon som är ensam, sträck ut din hand.  

Är så trött nu egentligen och önskar jag kunde sova, men tankarna rusar på och tinnitusen tjuter på högsta läget inatt. Så jag hamnade här och skrev av mig. Nu ska jag försöka att ruska av mig den här sinnesstämningen och försöka hitta sömnen. Imorgon väntar en fin helg med barnen, vi har så mycket inplanerat. 

Ta hand om er och varandra!