Längst in i ett par garderober under massor saker som man inte vad man ska göra av ligger de, ett par lådor från en förgången tid. De där lådorna är så känslomässigt laddade för mig att jag knappt kan ta mig an att titta i dem, för varje gång jag gör det, så kommer känslofloder över mig och blöter ner mina kinder. Där i ligger de mjukt ihopvikta och påminner om en tid som var, barnens små bebiskläder. Att kläder kan betyda så mycket. Från början var det säkert 10 kartonger från småbarnsåren men med åren har jag tagit mod och förstånd till mig att rensa och bara sparat de mest betydelsefulla plaggen. Jag blir så sentimental när jag tänker på en tid som aldrig kommer igen, på barnvagsnpromenader och en liten hand i min, skratt och bus och att få vagga en liten till ro. 

Häromdagen så dök jag ned i de här kartongerna igen, det var väldigt länge sedan jag sist gjorde det. Men inför golvläggning som ska ske i barnens rum så behövde jag gå igenom och rensa ur när hela rummet ska tömmas. Mer jag hittade som var otroligt ledsamt var saker jag stoppat undan till den dagen Meja skulle få ett eget rum. Där långt inne i garderoberna har det legat saker och väntat i 6 år på att få komma fram och till användning, men glömts bort med tiden. Nu flera år senare då hon fortfarande inte fått ett eget rum och de här sakerna blivit för "barnsliga" så blev jag väldigt ledsen och kände mig först så otroligt misslyckad.

Så ledsen över drömmar som inte blir, över allt jag önskat ge mina barn. Hade velat ge dem en uppväxt i ett hus, med en trädgård och en lekstuga på tomten. Istället har de fått samsas i ett rum i en liten lägenhet. Men jag tänker inte vara elak och se ner på mig själv, för jag har faktiskt försökt. Har varit nära att köpa eget hus ett par gånger men känslan var antingen fel eller så kom ett högre bud. Men vi har ju faktiskt haft det bra här ändå och barnen har inte klagat, det är ju det viktigaste.

När man tänker efter så är det ändå drömmen om lyckan man eftersträvar. Men lyckan, den har vi haft hos oss hela tiden. Jag kanske inte har haft möjlighet att berika mina barns liv med en massa saker och ett stort hem, men jag har gett dem av all min kärlek och den är gränslös. Desutom så kommer man varandra nära på ett annat sätt och lär sig så mycket av att leva trångt, jag tycker ändå att det är mycket mysigare och trevligare att ha mina barn nära när de bor hos mig, än att de sitter instängda på varsit rum i varsin ände av ett hus. 

At the end of the day, what really matters is that your loved ones are well, you've done your best and you're thankful for all you have. ❥