Det ligger en brygga vid vattnet, där isen lagt till. Där minnen av barfota fötter och skratt nötts in i numera murket trä. Här fanns livet och glädjen en gång, bara ryggar mot vått trä, soltorkandes med kisande blick upp mot en klarblå sky. Evighetslånga sommarlovsdagar med spring i benen och saltstänkta bus vid havet. Nu tornar bryggan upp sig som ett gammalt minne av något som var. Livet som gått vidare, från en plats som aldrig mer ska bli. Det är något vemodigt men vackert över den trasiga gamla bryggans förfall. Över hur den stängt för möjligheten att uppleva dessa dagar igen, inga mer hopp från kanten, inga lätta barnfötters springande över plankor. Det finns en värme kvar här, det bor minnen inborrat så djupt, beredda att falla samman med glömskan ned i havet. När inget längre finns kvar.