Kejsarsnitt med komplikationer, min förlossningsberättelse med Enya

 

 

 

Bebis i sätesbjudning

Under tiden som jag väntade Enya blev det allt mer klart att jag skulle bli tvungen att förlösa genom kejsarsnitt denna gång. Hon låg nämligen i säte, med rumpan ner. Det var en tuff tid att bearbeta detta mentalt fram till förlossningen då jag alltid varit rädd för kejsarsnitt. Hade varit inställd på en vaginal förlossning precis som med de andra två barnen då jag haft väldigt bra och snabba förlossningar innan. Men om det är något jag lärt mig nu så är det att alla förlossningar är väldigt individuella, det går inte att räkna med att det ska bli på ett visst sätt. 

 

Kejsarsnittet

På förlossningsdagen anlände två nervösa och pirrigt förväntansfulla blivande föräldrar till sjukhuset 6:30. Jag som inte kunde gå mer än korta sträckor (typ 10 meter) pga bäckensmärtor/foglossning blev mött i entrén av personal från BB med rullstol. Inne på BB fick jag byta om till blå sjukhusskjorta och knästrumpor samt fick gömma håret i blå plastmössa. Blev sen skjutsad in på operation med ett litet stopp på vägen för att Rickard skulle få på sig "pappakläder" bestående av skyddande hårmössa, byxor och rock. 

 

Inne på operation var det mycket personal, alla väldigt vänliga och lugna. De pratade med mig/oss och förklarade allt som skulle hända och vad de gjorde. Jag berättade om att bedövning sällan tog särskilt bra på mig vilket jag ville att de skulle känna till. De satte spinalbedövning i ryggen och läkaren som la bedövningen var så duktig att det varken stack eller kändes alls överhuvudtaget, så blev så förvånad då hon sa att det var klart. Däremot så tog det ett tag som jag misstänkt innan bedövning tog, jag kunde lyfta benen länge och när känseln tillslut var borta och de började skära i mig kunde jag ändå vifta lätt på tårna! 

 

Jag minns att jag under operation frös, hade tre filtar på min överkropp och syrmask som skulle ta bort ev illamående. Jag hade önskat att få se när lillan lyftes ut, en sjuksköterska vid mitt huvud erbjöd sig att ta kort med mobilen vilket jag är tacksam över. Jag kände att de började dra i kroppen på lillan och sa till Rickard "Snart kommer hon ut, jag känner det". Kort efter var hon ute och började skrika. Märklig känsla att höra sitt barn där på andra sidan ett skynke och inte se henne. Men lättnaden att höra henne gjorde mig lugn och jag kände mig trygg i att det fanns personal som tog hand om henne på bästa sätt. Snart kom de runt till oss och jag fick en varm kladdig liten älskling tryckt mot mitt ansikte som jag pussade på. Rickard fick följa med till barnbordet med lillan och klippa navelsträngen. 

 

 

Lutande tornet i Pisa och komplikationer

Jag minns inte riktigt allt som hände under tiden de sydde ihop mig för hamnade i ett sämre skick här. Operation tog lång tid, 2 timmar tror jag totalt. Jag drabbades av kraftig blödning och förlorade mycket blod. De var även tvungna att sprätta upp och stoppa en inre blödning samt sy ihop mig igen. Det visade sig även under operationen när de utförde snittet att min livmoder inte utvecklats åt höger utan bara åt vänster vilket gjorde att inre snittet blev komplicerat och placerades högre upp. Inte så konstigt att lillan inte kunde vända sig där inne då hon bara hade halva magen att röra sig på. Då förstod jag även varför min mage sett så sned ut, min barnmorska hade tex kallat magen för lutande tornet i Pisa. Ja ni ser ju själva här nedan!

 

Operationen tog som sagt längre tid än i normala fall, lillan föddes 8:44 och jag tror att jag rullades ut runt 10:30. Men minns allt väldigt vagt från det att lillan plockades ut. Jag kommer ihåg att bedövningen började släppa mer och mer, så kände hur de sydde i slutet och de fick pumpade in morfin. När de var klara kommer jag även ihåg att jag frågade om jag skulle gå över till min säng som jag skulle flyttas över till, haha, för jag hade full känsel i benen då. Men det fick jag ju så klart inte utan de tippade över mig. :-) 

 

Kritiskt läge efter kejsarsnittet

Men resten av dagen är som ett töcken, Rickard har fyllt i som att vi flyttades till ett övervakningsrum efter op och att det var där lillan vägdes och mättes. Vi fick därefter ganska snabbt ett eget rum. Sen började jag må dåligt. Till en början var jag rejält omtöcknad med kraftig smärta, feber och högt blodtryck, det var personal som sprang in och ut hela tiden natt som dag. Tror det var på dygn 2 som jag fick kraftiga skakningar och nästan förlorade medvetandet. Sa till Rickard att om jag somnar nu så vaknar jag inte mer. In i det lilla rummet kom då ett helt team med personal som satte dropp och gav mig blodtransfusion samt massor medicin. Minns inte allt. Men där o då var det ganska kritiskt med mig, var knappt kontaktbar och hade som vakna feberdrömmar som flimmrade för mitt inre. Hemskt, ja det var bara hemskt och jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka på detta.

 

Hade fortsatt översyn natt som dag och det gjordes prover av alla dess slag, var på siktröntgen för att utesluta ny inre blödning men där fann man istället vatten i lungor och runt hjärtat. Vilket gjorde att jag blev skickad på ekg och ultraljud av hjärtat. Blodtrycket var skyhögt i flera dagar och mättes dygnet runt. Fick feber och skakningar igen, hade så ont att jag fick morfin dagligen. Jag var i väldigt dåligt skick och helt slut. Men sen vände det sakta men säkert och läget blev efter 5 dagar stabilt nog att åka hem.

 

 

Återhämtning

Befinner mig nu i en tid av återhämtning, vi har lugna dagar hemma lillan och jag. Jag mår fortfarande nu efter 3 veckor inte helt bra, mest på grund av smärta efter kejsarsnittet samt elak foglossning som jag drogs med från vecka 14 i graviditeten. Har därför svårt att röra mig helt obehindrat och gå längre sträckor ännu.

 

 

 

Älskling vad du fått vara med om! Är så glad att det ändå gått bra och jag längtar efter när vi kan träffas. Du är den starkaste människa jag vet. ❤️

Hoppas du snart mår bra och kan njuta fullt ut av er nya tillvaro!

Men kära nån. Så fruktansvärt, skakande och omtumlande.
Men vilket fantastiskt team runt dig ändå som ordnade att allt lutade väl.
Och lycka att ni återhämtar er och mår förhållandevis bra efter omständigheterna.

Ljus och kärlek till Er.

Fy vad otäckt - det ryser i mig. Önskar dig all lugn och ro, och tillit till att kroppen läkeri sin takt ❤️

Ja, en förlossning är inte lik den andra alla gånger. Tur ibland att man inte vet innan vad som ska ske.
Hoppas du snart slipper besvären efter foglossning. Jag har fortfarande besvär efter mina graviditeter. Barnen är 23 och 13 år.....

Följ min blogg på bloglovin!

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

• Facebook
• Min fotoblogg