Sorry, förlåt! Det slog mig just att jag glömt o visa hur det blev med mitt semesterprojekt bygga grind! Jag fick till och med en påminnelse i kommentarerna för en tid sedan men trots det så blev bilderna liggandes, ledsen för det. För grinden har varit klar sedan länge nu o se så här ser den ut! Mitt första egna byggprojket. Tidigare i radhuset så blev det ju en hel del renovering som kök o inbyggd garderob tillsammans med barnens pappa, men det här var mitt egna bygge. Kanske inte så mycket för världen att skryta med men jag tyckte det var kul! Jag gillar att jobba med händerna, som att bygga och måla, det ger mig nån typ av lung. Är så där rastlös av mig o gillar att ha ngt o sysselsätta mig med. En anledning till att jag vill flytta till hus, få nya projekt o bita tag i, haha! Men, grinden blev väl bra!? För att vara första grinden jag byggt själv tycker jag den får godkänt..! :)

"Hur går det med husletandet, har du hittat något nytt?" Jag blev tyst för en sekund, tänkte på huset jag inte ville engagera mig i för att det var för fint, för bra, för underbart perfekt med sin gamla charm, sina punchverandor, gamla skurgolv i original och läget vi vattnet. Men så gick det inte längre att stå emot, jag flyttade in i huset i tanken ett par dagar. Jag gick runt i rummen, förälskade mig. Jag spelade upp situationer i mitt huvud om mysiga middagar med vänner runt ett uppdukat bord, skratt som fyllde rummet i ett sorl med musik. Och jag såg tidiga höstmornar när dimman från viken letar sig upp mot huset. Hur jag skulle fatta tag i kameran och smyga ut i ruffsigt nyvaket hår och gummistövlar, fånga den vackra naturen i stilla morgongryning på bild... Hur jag skulle älska att stå där i det relativt nybyggda köket, elda i den gamla vedspisen, laga mat. Tända upp flera ljus på matbordet på punchverandan. Dansa barfota på de ljusa plankgolven, jag satt ute på en av verandorna i solen, plockade äpplen under det fina trädet precis utanför entrén. Och jag tänkte en stilla tanke på vart julgrannen skulle stå och hur jag skulle tassa runt på kalla vintergolv i fårskinnstofflor och alldeles för stora men varma tröjor. Jag såg barnen leka på tomten, såg hur jag inredde deras rum, hur vi gick strandpromenader i området, myste och äntligen fick ett hus att kalla hem. Något vi verkligen längtar efter alla tre. Jag lät min fantasi leka fritt, så fritt att jag ville ha alllt det där.

Så jag var tvungen att gå på visningen idag och ja jag blev hopplöst förälskad. På riktigt. I allt. För allt var så mycket bättre, så mycket mer än vad jag kunnat tänka mig. För bra. När något är för bra för att vara sant så har jag fått erfara att det brukar vara just så. För där fanns brister jag inte vill betala för efter att huspriset kommer trissas upp av alldeles för många spekulanter o i ärlighetens namn, det ligger nog lite lite lite för långt ut från stan. Men jag gick runt o kände på det hem jag bott i under några dagar. Det var fint att få uppleva det och känna av huset på plats.

Jag fortsätter min husjakt, någon gång hittar vi hem!