Avkoppling
Morsdagfika
Picknick inomhus
Newborn photo
Panikångestattack idag
Du springer ett maraton, driver på dig själv stenhårt kämpandes med hinder i vägen men kommer aldrig i mål. Iställer kraschar du med världens smäll rakt in i en vägg som tornat upp sig från ingenstans. Racet tar slut, du tar slut, utmattad faller du ihop men känslan av att springa och forfarande vara anfådd är kvar. Du försöker att komma igen, vilar, tar det lugnt och kämpar med att komma ner i ett lugn och återfå andningen, få bort hjärtklappningen och pressen. Det tar tid, lång tid. Umattningskänslorna förföljer dig långt efter att du försökt springa det där loppet. Så fort något påminner dig om den press och stress du känt inom dig börjar ångesten och tröttheten komma.
För två år sedan så hade jag tagit slut, jag förstod inte varför jag var så trött jämt, att sova 7-8 gånger mitt på dagen var inget jag brukade göra. Inte ens att gå den korta promenaden till matbutiken 10 minuter bort klarade jag av. Kände inte igen mig själv, hade tappat all drivkraft och såg livet ur en dimma som bäddat in mig. Och jag bröt ihop, gång på gång, förstod inte alls vad allt handlade om. Känslomässigt var jag helt slut efter år av bergodalbannaåkande i mitt liv och att hela tiden drivit på mig själv att fortsätta. Jag stannade inte upp då jag behövde. Blev sjukskriven men kom aldrig tillbaka i mig själv och den energi jag en gång haft mer än till 80%.
Där är jag idag, jobbandes på 80% och har ännu en gång fått resa mig efter en krasch i höstas som totalt slog undan benen på mig. Jag får påminna mig hela tiden att mina reserver är slut, att jag får värdera om saker. Att jag är ömtåligare nu och att det är helt ok att prioritera sig själv första, att säga nej när det behövs. Det är en utmaning i sig för en person som alltid satt alla andra först, som har den här omhändertagande personligheten som alltid ska finnas för alla andra men glömmer bort sig själv. Det gör jag inte längre. Har blivit bra på att sätta mina gränser och att känna efter.
Men så kommer det dagar som idag, då det inte var en vanlig dag på jobbet, då allt är kaos när ett välmenat jippo skapade oro och stress inom mig. Så jag i min känslighet fick panikångestattack. Jag försökte hejda attacken långt innan den bröt ut men sen slog den till med världens kraft rakt inför mina kollegor som så klart blev oroliga. Det var jobbigt, för att jag inte ville att de skulle se mig må så dåligt och för att jag gjorde dem oroliga. Så jag fick faktiskt ta mig hem efter halva dagen, det gick inte att fortsätta jag var helt yr. Väl hemma låg jag och sov i tre timmar helt utslagen, nyvaken var jag fortfarande skakig och tagen av dagen och min attack.
Nu har jag kommit ner i varv igen och kan känna lugn inom mig, jag mår bra igen. Jag lyssnar på lugna kärlekslåtar och hör regnet mot rutan. Det är lugnt, stilla och precis så som jag behöver nu. När det här händer för mig så vet jag att jag mår bäst av att dra mig undan till lugnet, oftast så släpper det efter ett tag då. Men jag förstår att det kan verka oroande för andra. Det är nog därför jag skriver om det så öppet, för att skapa förståelse.
Det bästa av det bästa
Söndagen intog vi Norrköping igen och slog oss ner i en park med sallad och njöt av vackert väder. Hade därefter en nyföddfotografering och tänkte resten av söndagen ägna mig åt att varva ner och vila upp mig. Tji fick jag för har man två fina vänner som tjatar på mig från olika hålla att komma ut i naturen och motionera slutar det med att man hämtar upp vännerna och åker ut till en vacker rofylld plats, Marmorbruket. Var väldigt glad över att ha blivit övertalad för oj så vackert och mysigt det var! Sitta vid havet, höra fåglarna och bruset från vågorna som slog mot kliporna vi satt på i den varma solnedgången.
Men för att sammanfatta helgen och de senaste dagarna har jag haft den bästa av helger tillsammans med de bästa av människor i mitt liv. Känner mig lycklig!
Solskensglädje och doften av syrén
Firar att jag fixat körkortet!
Innan uppkörningen så körde jag och min körksolelärare en timmes uppvärming, både inne i staden, på landsväg och motorväg. Hon har för övrig varit helt fantastisk och underbar, ett ritkigt proffsigt stöd under min tid i körskolan och så glad att jag just fått köra med henne. När vi kom till Trafikverket så fick jag en bra känsla för inspektören, hon kändes lugn och trygg hon med. Sen kommer det lite roliga, hon ber mig att köra precis samma sväng, ja nästan på pricken samma, som jag nyss variut ute och kört! Jag blev helt paff, detta hade hon naturligtvis ingen aning om. Så jag kände mig trygg då eftersom jag nyss varit på de vägarna och känslan under uppkörningen var superbra. Sen kom vi tillbaka och jag fick veta att jag klarat det!! Jag började storlipa, bara grät! Fattade inte att det var slut på mitt kämpande för kortet nu, att jag verkligen var klar! Hur konstig men härlig känslan som helst!!
Vi firade med att äta kina tillsammans jag och barnen med mina föräldrar. Jag fick rosor i vackra underbara pastellfärger. På kvällen fortsatte vi o fira med mys framför ESC, riktigt bra lördag!
Så den här helgen har gått åt till firande och att smälta det hela. Tror ni att det fanns en mening med allt det här, att det var någon som hjälpte mig på traven, eller var det bara slumpen? Ödet? Hur som helst, allt gjorde att jag fann det lugn inom mig som jag behövde.
Grå moln på en klar himmel
Jag går genom stadens vårsorl och lyfter blicken mot solen, kisar och försöker att ta in så mycket av allt det här underbara i denna sötdoftande rosablommande värld som möjligt. Försöker att se igenom de grå moln som inte vill skingrar sig på min himmel. Det finns så mycket att glädjas åt, i stunden kan jag verkligen fångas av allt det underbara. Det gör att de flesta som ser mig tycker jag har blivit starkare och gladare nu och det har jag. Men det är svårt o kämpa jämt. Jag har gjort så stora förändringar i mitt liv senaste halvåret som verkligen tagit på min ork.
(Senaste månaden har mitt humör varit lite svårt att hålla i schack, det beror säkert på en hel del stresspåslag och att det tar tid för mitt inre att läka och komma tillbaka efter en tumult höst/vinter som resulterade i sjukskrivning. Min tinnitus ger sig tillkänna något extremt när jag mår dåligt och är stressad, den skriker på mig dygnet runt och gör mig trött.)
Ha en riktigt skön helg, nu ska jag vara ledig i dagarna fyra.
Flyttankar
Lediga sommardagar
Jag har haft det så fantastiskt att jag inte vet var jag ska börja, man kan säga att jag hunnit med en hel sommar på bara några dagar. Har häslat på vänner och hängt på deras balkonger och solat samt blivit bjuden på mat. Vi har pratat, skrattat och haft det så mysigt! Har även haft mina barn extra i helgen, vi gjorde en utflykt till vänner och har haft picknick i gröngräset och barnen blåst såpbubblor.
Igår började jag dagen kl 7 och sprang milen på landsvägarna i underbara solen och lugnet. Mötte inte en människa på hela rundan, bara en räv med stor yvig svans som skuttade över fältet. Efter rundan tog jag frukost på min soldränkta entré till sällskap av våryra fåglars kvitter, rena orkestern! Den starten på dagen vill jag alltid ha!
Idag har varit en helt galet lyckosam dag! Startade med att både baka sockerkaka och scones på morgonen, barnen blev lyckliga. Jag har även fyndat och haft sån tur i olika sammanhang, idag är nog en bra dag o köpa sig en trisslott. Var en sväng till köpcentrummet där jag sprang på både skor, kjolar, nagellack till mig, skorna på rea för bara 50 kr desutom! Hittade även en hel del annat som jag behövde, var aningen fulllastad på min cykel hem sen, haha! Hittade även en vit picknickkorg som jag länge drömt om för bara 99 kr! Även det ett oväntatfynd. Sen hade jag turen att bara några minuter efter att en annons på blocket lagts ut råka se Mejas drömcykel, så jag slog till! Fick åka med pappa en tur i min nya bil som jag lääängtar efter att få köra själv, vi tog en fika i solen ute på landet när vi ändå hämtade cykeln.
Bästa långhelgen!
Bilder från mobilen, jag har använt systemkameran men orkar faktiskt inte lägga in bilderna nu. ;)