Ni vet, vissa kvällar sätter sig som guldkorn i minnet som extra speciella och minnesvärda, de bleknar aldrig utan får bara mer lyster och starkare färger med tiden. En sån magisk sommarkväll och natt upplevde jag och min barndomsvän Monica igår. Jag somnade i ett lyckligt glädjerus och vaknade leendes, faktum är att jag inte har slutat att le än... 

Vad var det som hände? Det måste varit något i luften, eller så var det Krunegård som la en förtrollning över staden igår då han uppträdde och lovade oss sommarens bästa kväll. För just så blev det. Det är alltid speciell glädje att se Pekings stolthet uppträdda i sin stad, han har så mycket kärlek att ge till oss på sin hemmamark, det blir alltid lite extra allt! Efter spelningen i Industrilandskapet var vårt humör på topp och inte visste vi att natten skulle ha mer att erbjuda. Men vi ramlade oväntat in på en salsafest på Trädgår´n och dansade loss till heta latinska rytmer i timmar under sommarnattshimlen. Det kändes som vi var utomlands, musiken, kulörta lampor i trädgrenar och så mycket besökare har jag aldrig sett på Trädgår´n samtigit förr. Vilken glädje, alla var på bästa humöret och ja wow! 

Jag har inga bra bilder att bjuda på från kvällen än brusiga mobilbilder, det går lite mot mina principer att posta bilder av dålig kvalité. Men ville bara bevara denna kväll och natt i ord. Så ni får njuta av en solnedgång och föreställa er kvällen istället. 

God morgon, ligger kvar i sängen just nu denna lördagmorgon. Smattret från regnet utanför mot gatan har tystnat. Det är bara min tinnitus som hörs. Efter olyckan har den blivit värre, hörs högre och har fått det jobbigt med höga ljud. Men fått en remiss för att kolla det. Har även blivit oförklarligt låg sedan smällen, utan anledning kan jag tycka. Jag mår bra med vänner och försöker vara glad i nuet. Så länge jag inte är ensam går det bra. Någon som har erfarenhet av att bli låg efter man varit med i en olycka eller slagit i huvudet? 

Bilderna ovan är från en helt underbar kväll med Jenny i torsdags. En dag jag verkligen behövde. 

Kram på er och trevlig helg! 

Det här är för övrigt sista bilderna på mig ni får se på ett tag där jag inte kommer att ha ett plåster i ansiktet. Det är nämligen så att jag tillbringat min natt på akuten och fått sytt igen ett dupt jack straxt under ögonbrynet. Jag var med om en olycka igår och slog i huvudet. Tack och lov stannade tre yngre killar och körde mig och min vän Cissi till akuten. Den ena satt till och med och väntade tills jag skulle få komma in, helt otroligt vilka hjälpsamma och omtänksamma människor det finns! Vill hylla medmänskligheten, där man räcker fram en hjälpande hand till en främling! Är otroligt tacksam över vad dessa tre yngre killar gjorde för mig!

Ja och det kommer troligtvis bli ett stort ärr i mitt ansikte där jag slog mig. För att göra det så fint som det går kommer jag nu att tvingas ha plåster fram till hösten för att det ska läka så bra det bara går och att sola som jag älskar är bara att glömma. 

Önskar er en trevlig och glad midsommar redan nu, för imorgon tar jag mina skatter och åker ut till midsommarfirande med vänner i skärgården. Det kommer bli supermysigt! Önskar bara att solen vill vara med oss imorgon, hade varit en dröm att få ha denna marsipanbakelse till klänning på midsommar och blommor i håret. Men det lutar mer åt långbyxor och regnstövlar då prognosen säger stora tunga regnmoln och skyfall hela fredagen. Hur kommer ni att fira midsommar i år?

Tro på det du känner i ditt hjärta och våga att prova gå dina egna vägar

Det är juni igen och staden har blommat upp i sprödaste grönska där fåglarna kvittrar lyckligt i trädkronorna både natt och dag. Denna försommarmagi då man kan njuta av hur en rosaaprikos skymning övergår i gryningsljus när gräns mellan natt och dag suddas ut är något alldeles speciellt. Jag vaknade upp imorse och kännde mig så tillfreds med livet och en glädje i att ha en lång sommar framför mig som ett väntande längtande lockande äventyr. Om två dagar tar jag semester och startar upp den med en helg när jag ska Smaka på Stockholm tillsammans med fina vänner. Jag har varit som ett brusande lyckopiller hela dagen och burit ett orubbart leende i ansiktet, underbart att få må så här! 

Jag tar mig tillbaka till en juninatt för tre år sedan fylld av ovishet om framtiden när jag satt där mitt i natten och plockade upp ur mina flyttkartonger i sällskap av ett glas rött. Jag packade upp i mitt nya hem, till mitt nya liv. Ett 14 år långt förhållande var över, jag hade klivit över till en annan värld jag aldrig sett mig hamna i, ett nytt liv som ensamstående mamma... Den här dagen hade jag fått nyckeln till min egen bostad, en nyckel jag fått när köpekontraktet skivits på tidigare samma dag och det var nu jag skulle försöka att gå vidare, men hur? Hur vet man vilka vägar man ska gå på när man är vilse? 

Jag minns att det skakade om många när jag gick ut öppet om skilsmässan och att jag skulle lämna mitt till synes "perfekta" liv där i nybyggda vita huset på höjden. Många av mina läsare hade varit med mig sedan radhusliv och mammalediga dagar till det nybyggda drömhuset granne med landet så jag kan verkligen förstå att det var överraskande. Speciellt eftersom jag inte var bra på att hantera situationen i bloggen. Jag kände mig sårbar och skör, visste inte hur jag skulle berätta om en seprataion framför så många läsare. Det fanns hårda uppläxningar i kommentarsfälten under denna tid, visst förstår jag att man reagerar men vissa gjorde otroligt ont att läsa. Det är inte ett val man gör över en natt när man väljer att lämna allt man drömt om. Men jag kunde inte längre trampa runt i skärvor av det som inte längre var, kvävd i min egen person och jag ville ge barnen en annan vardag än den som slukade oss. Man förändras så otroligt mycket som personer från tonåren till vuxen mitt i livet, jag tror att det var en av orsakerna till det som hände. Vi förändrades och vi ville inte åt samma håll, hur jag än försökte att gå bredvid så blev våra olikhter mer tydliga och det blev mer uppenbart att vår väg delat sig.

Ibland måsta man följa sitt hjärta och lyssna på vad det har att säga även om det bryter mot allt det man trodde på.

Nu denna junidag när vinden viner för fullt utanför fönstret och jag längtar efter att den riktiga sommarvärmen ska komma kan jag med säkerhet säga att jag har blivit en starkare, modigare och ärligare person än vad jag var för tre år sedan. Det har varit många svårigheter genom åren och nej jag har mått allt annat än bra. Men de har varit berikande med erfaranhet och hur många gånger jag än ramlat ihop har jag alltid rest mig igen, bestämt mig för att fortsätta att gå. Nu har jag funnit ett lugn i mig själv, en trygghet och glädje. Jag har blommat ut till en person jag önskat jag kunde vara så många år. Jag tror man kan säga att dessa tre år var vad som behövdes för att jag skulle kunna komma till den punkt jag är på idag.

Jag blir lite känslomässigt tagen nu när jag tänker tillbaka på mina händelserika intesiva senaste tre år och att det inom mig funnits ett envist ljus som aldrig slocknat hur mörkt det än sett ut. Det mycket tack vare att jag alltid haft personer runt om mig som fångat mig i fallen. Är oerhört tacksam för att jag har en så kärleksfull familj som ställer upp när det än behövs. Att jag har de bästa, roligaste, galnaste vänner som lockar mig till tårfyllda magkrampsskratt, galna upptåg och alltid finns där. Kollegor som sett mig dagar då jag bara vill gömma mig. Vad vore mitt liv utan er?? Tack för att ni finns!! Och tack ni som läser, för att ni gett mig kraft och tro på mig själv i era upplyftande kommentarer. 

Bäst jag slutar att skriva här nu, för ärligt talat så är jag på vippen o tjuta en sentimental skvätt. Ha en fin onsdag alla, kram och kärlek från mig!