Vi startade dagen med att tända första ljuset i adventsljusstaken. 

 

 

Igår kom den, första snöfallet! Virvlande vita flingor mot en svart natthimmel mötte mig ute när jag gick mot sista bussen hem efter att ha hjälpt min vän Jenny med hennes flytt. Vi hade sprungit i trappor hela kvällen och ätit flyttpizza på golvet direkt ut kartongerna  med händerna. Så himla mysig kväll! Ska över och hjälpa henne fortsätta med flytten idag. 

När jag gick igenom en gammal hårddisk igår hittade jag dessa bilder för två vintrar sedan, så passande med tanke på att första snön sedan kom samma dag! Man får tycka vad man vill om snö och vinter, men vackert är det! 

Ha en riktigt trevlig fredag! 

Sen var jag ju bara tvungen att fota Nyponrosen nu när hon stod där så uppklädd och fin i min bröllopsutstyrsel. Så vi tog en snabbtur 10 minuter från vårt hus och fotade på landsvägen. Men då menar jag verkligen snabb, en minut knappt fick jag på mig sen hade hon redan tröttnat, haha!! Det gäller att vara snabb som bröllopsfotograf, tur jag övat på många par genom åren. ;)

Undrar vad som händer i vår värld idag, hur kärlek så lätt kan stängas ute ur hjärtan och mörker ta över. Hat som föder ännu mer hat och galenskap. Jag tror på godhet, att prata, försöka skapa förståelse och att ge kärlek och ännu mer kärlek. Omtanke, medmänsklighet och sträcka ut sin hand till den som närmast behöver den. Försöka förstå, se svårigheter och att allt inte är svart eller vitt. Varför måste vi skapa så mycket hat i vår värld? Är det inte bättre att försöka hitta harmoni och respektera varandra. Alla är vi olika men alla har vi samma värde. Du kan ha din åsikt och jag min, men kan vi inte förstå varandra kan vi väl i alla fall respektera att vi tycker olika? För att citera barnen som på eget intiativ skrek i kör när jag kom till förskolan en dag: "Kärlek är bäst!" Ibland, eller ja rätt ofta, så tycker jag att barn har bra mycket mer mod och ser på problem med klarare ögon än oss vuxna. 
 

"Darkness cannot drive out darkness, only light can do that.
Hate cannot drive out hate, only love can do that."

Martin Luther King Jr.

Det blev en lördagsmorgon med eftertanke, ja eller snarast senaste veckorna har jag tänkt väldigt mycket på hemskheter vi människor ställer till med i världen. Jag ser människor men ingen mänsklighet. Det är terrordåd, krig, flyktingar på flykt, mord, bränder, barn i utsatta situationer, mobbning, rasism, tiggare, hemlösa, egoism och skottlossningar för att bara nämna en del. 

Samtidigt som det här händer så reflekterar jag över hur lätt konflikter kan uppstå i vår egen vardag med sårade känslor och missförstånd som följ då man just inte försöker att lösa problem från början. Det är farligt, det visar bara hur lätt och fort vi förvärrar något litet och genom egen tankekraft få det att bli till något stort. Det är inte konstigt att världen ser ut som den gör då vi människor har så lätt att sätta skruv i oss själva, inte försöker att lösa saker från första början. Det handlar om respekt, förstålese och mod. Våga prata. Om vi tycker olika, kan vi ändå hjälpas åt att möta varandra med förstålse och respekt? Alla är vi lika olika. 

Det är ingen lätt sak att skriva om ångest. Hur något så dumt som man bara vill skaka av sig kan rubba ens hela värld. Paniken i hjärtat som tickar likt en bomb, kipande andning som man sprungit ett långt lopp. Känslor som sköljer över likt en tsunamivåg, plötsligt och oförberett med full styrka. Verkligheten blir svajig när fotfästet känns halt, allt snurrar och illamående och yrseln sätter in. Att ta sig genom en vardag, undvika sociala situationer för att man inte vill att den storm man har inom sig ska lysa igenom med följdfrågan om hur man mår, som man inte vill svara på.

Jag har levt med återkommande panikångest i några år nu och lärt mig hantera dem bättre. Innan jag drabbades hade jag inte en aning om hur det var att känna ångesten krama åt så hårt och skräckfyllt att man på riktigt trodde man skulle dö utav en attack. Har lärt mig vad som ofta utlöser och triggar igång paniken hos mig, så jag undviker att hamna i situationer jag inte mår bra av. Jag jobbar på att sätta mina gränser tydligare och mer direkt. Att göra mina val fort och bestämt, sätta mitt mående först. Vara mer ego, inte fokusera på vad andra tycker och tänker om jag säger ifrån. Jag försöker ta mig igenom ångesten när jag känner den rulla in, använda de redskap min psykolog gett mig... Känn på känslorna, inte stänga in dem, låta allt komma ut. Andas rätt, djupa lugna andetag från magen.

 

"Det är en tisdagmorgon i februari när jag skriver det här inlägget, väckarklockan ringde för 30 minuter sedan. Jag ligger kvar och känner ångesten som är kvar från igår, ledsamheten också. Måndagen var ett svart töcken. Det började på söndagskvällen. Tårarna gick inte att få hejd på. Sonen undrade varför jag grät. Han stoppade om mig med en filt i soffan. Usch, jag skäms så det gör ont, inget barn ska behöva trösta sin förälder och bli orolig. Även om jag tycker det är bra att man kan vara öppen med sina känslor så vill jag inte utsätta mina barn för oro.

 
Jag skrev det här inlägget som ett utkast i februari, det skulle ta mig nio månader att våga posta detta inlägg. Sen dess har jag klarat mig från panikångest fram tills jag fick besked om nya cellförändringar och risk att förlora livmodern. Det är snart två månader sedan nu och ångesten ligger lätt över mig dagligen sedan dess. Men på ett hanterligt sätt. Försöker att undivka de situationer som triggar den, jag gör det jag känner att jag orkar och klarar. Men jag känner mig även starkare i det hela att jag vågar prata om det nu, tidigare kändes det nästan dumt eller pinsamt och jag frågade mig själv många gånger, hur kan man må så dåligt av ångest?

 

 

Idag är det faktiskt så det känns, efter lång tid av mörker så anar jag lite ljus. Det måste vara en väldigt bra helg med god vänskap, inre lugn och många skratt som gjorde sitt till. Lite av den där glädjen som brukar bo inom mig tittade fram med solen idag, var ute nyss och fick vårkänslor i november. Utmattningen och ångesten inom mig och många trötta gäspningar till trots så känner jag att det här kommer bli en bra dag. Skickar massa kramar och kärlek till er med en önskan om en Happy Monday!

Kan ni inte berätta om något positivt med just denna måndag i era liv (litet som stort) så hjälps vi åt att fylla på positiva förrådet?

I morgon är det NoHate-dagen, den dag då vi alla hjälps åt att fylla internet med kärlek för att visa att det inte är okej med elakheter. Det är så lätt att gömma sig bakom anonymitet och fegt kasta iväg nedvärderande kommentarer, påhopp, kränkningar och mobbas. Jag tar helt avstånd från detta beteende och vill hjälpa till att stöda NoHate-dagen. Detta med att på nytt lyfta fina kommentarer här i min blogg som jag fått senaste tiden som alla bidrar till ett snällare internet. 

Som jag skrivit senaste tiden har jag en väldigt tuff tid just nu med många motgångar, utmattning, sjukskrivning, olyckor och dödsfall... Men jag har fått så mycket fina kommentarer, massa kärlek, pepp och böner för mig i mina kommentarer. Jag vill hylla er alla o säga tack, det är svårt, men jag försöker. Jag vill passa på att tacka och lyfta dessa kommentarer lite extra:

Postat av: Lovisa
"Fina fina Josefin! Vad tufft du har det, livet testar dig verkligen på alla sätt just nu! Förstår att det måste kännas hopplöst och meningslöst, men du ska veta att vi är många som tänker på dig. Jag ska be för att du får den stöttning och kärlek du behöver för att ta dig igenom detta 💖 Kram"

Postat av: Anonym
"Vill skicka en stor varm kram och jag ber en bön för dig! 
Lidande kommer ibland och ibland med råge! 
Man hittar inte svar på varför det sker. 
Kämpa för dina barn, gör ditt bästa och var den ärliga fina person som du är. Gå vidare och du kommer få uppleva nya ljusa dagar med mycket skratt och värme och du kommer få nya insikter med dig på din resa."

 

 

Standing on a line between giving up and seeing how much more I can take.

 

I slutet på sommaren mådde jag så bra, kände mig starkare än på länge efter ett halvårs hårt intensivt jobbande på att återigen hitta balans i mitt liv med ett positivt livsflöde. Sen kom beskedet med nya cellförändringar, "Vi kanske måste ta bort livmodern". Jag rasade fulltständigt, panikångest och en orublig oro blev återigen vardag. På det toppade sig en rad andra faktorer som att duktiga jag inte kunde låta bli att överprestera på mitt jobb, att omtänksamma jag fanns där för två vänner i varsin livskris fast jag inte hade mående nog att finnas till ens för mig själv, att min älskade son fick en livsomvälvande diagnos. Även två olyckor där jag hamnat på akuten och blivit sydd och förvärrad tinnituss som följd samt stort ärr i aniktet och ingen känsel längre i en fingertopp är något jag numera lever med dagligen som påverkat mig. Det och mycket mer ledde till att jag pang bom tappade andan igen. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom och ifrågasatt, fick elaka kommentarer på min blogg och när jag kände att nu brister det snart, kom ett hjärtskärande och chockerande besked om att min kärlek förra året, han som var min pojkvän då, inte längre lever efter tragiska omständigheter. Jag orkar inte mer nu. Tappat lust o motivation till allt, utom mina barn. Det är egentligen det enda som håller mig uppe, att jag måste finnas där för dem. 

 

Jag vet inte ens om jag vågar posta detta, men det är just så här det är, jag måste skriva av mig, försöka hitta ord på det kaos som finns inom mig. Livet prövar mig ordentligt just nu, mer än jag kan hantera och jag känner emellanåt att jag är nära ett totalt sammanbrott. Jag försöker hitta steg att jobba på med mig själv för att komma tillbaka, kommer få hjälp med det med.


Den här bilden tog du R förra hösten, minns du? Svårt o greppa att du inte är kvar när alla minnen lever så starkt inom mig, hör ditt skratt och känner värmen av din famn... Vi hade en stark energi ihop och upplevde så mycket tillsammans under den tid vi fick. Vila i frid.