Just nu försöker jag att lugna ner mig, är riktigt uppe i varv och på otroligt dåligt humör, min korta stubin är en sak som är mindre bra med mig i samband med stress. Jag skrev ju sist om hur mitt liv ser ut just nu, jag är på en jättehög stressnivå och försökte därför igår att bara ta hand om mig, tog bland annat en promenad i solen och försökte varva ned hela dagen. Tyvärr så uppstod det saker som ledde till ännu mer stress då jag blev påkörd igår eftermiddag bakifrån i en stillastående kö. Nu gick det bra med både mig och Meja som var med i bilen men nu blev det ju ännu mer att ta hand om mitt i stressen som jag egentligen inte har energi till. 

Den här fredagen ska jag försöka att vända tillbaka mitt humör till det bättre. Solen skiner ute och det underlättar. Har en del ärenden jag måste ta hand om nu, hoppas dagen flyter på bra och att inget mer händer. 

 

Kram och trevlig fredag! 

 

 

Säljaren sa "Med lite färg så blir det här bordet jättefint!". Jag tänkte, det är ju just så här jag vill ha det, slitet och nött! Tycker det är charmen med gamla möbler, att de är märkta av tiden och ger karaktär. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tanken var att barnens rum enbart skulle få nytt golv, då tapeterna var rätt så neutrala tänkte jag låta de vara kvar. Men vid närmare titt så visade det sig att den faktiskt behövde bytas pga skaor. Så första tanken var att då målar jag bara om rummet, men väl i byggvaruhuset så fastande jag för en cool tapet som låg rakt framför mig när jag kom in. Så på en sekund hade jag bestämt mig och fått en vison om hur rummet nu skulle se ut. Med mig hem fick jag allt jag behövde för att sätta mina planer i verket och nu i två dagar har jag målat och tapetserat om. 

 

Tapeten kanske ser lite "mycket" ut och jag hoppas ni inte sätter kaffet i halsen och tänker "Hjälp, har hon slagit i huvudet?!" Haha, lugn, jag lovar att det här kommer bli så bra! Har idag även hämtat en ny säng, en tuffare våningssäng i grått stål. Hela rummet kommer att gå från snällt och lekfullt till coolt och tufft, för att passa en tonåring och tweenie. Jag är galet nöjd så här långt och längtar efter att börja inreda!

 

 

 

Längst in i ett par garderober under massor saker som man inte vad man ska göra av ligger de, ett par lådor från en förgången tid. De där lådorna är så känslomässigt laddade för mig att jag knappt kan ta mig an att titta i dem, för varje gång jag gör det, så kommer känslofloder över mig och blöter ner mina kinder. Där i ligger de mjukt ihopvikta och påminner om en tid som var, barnens små bebiskläder. Att kläder kan betyda så mycket. Från början var det säkert 10 kartonger från småbarnsåren men med åren har jag tagit mod och förstånd till mig att rensa och bara sparat de mest betydelsefulla plaggen. Jag blir så sentimental när jag tänker på en tid som aldrig kommer igen, på barnvagsnpromenader och en liten hand i min, skratt och bus och att få vagga en liten till ro. 

Häromdagen så dök jag ned i de här kartongerna igen, det var väldigt länge sedan jag sist gjorde det. Men inför golvläggning som ska ske i barnens rum så behövde jag gå igenom och rensa ur när hela rummet ska tömmas. Mer jag hittade som var otroligt ledsamt var saker jag stoppat undan till den dagen Meja skulle få ett eget rum. Där långt inne i garderoberna har det legat saker och väntat i 6 år på att få komma fram och till användning, men glömts bort med tiden. Nu flera år senare då hon fortfarande inte fått ett eget rum och de här sakerna blivit för "barnsliga" så blev jag väldigt ledsen och kände mig först så otroligt misslyckad.

Så ledsen över drömmar som inte blir, över allt jag önskat ge mina barn. Hade velat ge dem en uppväxt i ett hus, med en trädgård och en lekstuga på tomten. Istället har de fått samsas i ett rum i en liten lägenhet. Men jag tänker inte vara elak och se ner på mig själv, för jag har faktiskt försökt. Har varit nära att köpa eget hus ett par gånger men känslan var antingen fel eller så kom ett högre bud. Men vi har ju faktiskt haft det bra här ändå och barnen har inte klagat, det är ju det viktigaste.

När man tänker efter så är det ändå drömmen om lyckan man eftersträvar. Men lyckan, den har vi haft hos oss hela tiden. Jag kanske inte har haft möjlighet att berika mina barns liv med en massa saker och ett stort hem, men jag har gett dem av all min kärlek och den är gränslös. Desutom så kommer man varandra nära på ett annat sätt och lär sig så mycket av att leva trångt, jag tycker ändå att det är mycket mysigare och trevligare att ha mina barn nära när de bor hos mig, än att de sitter instängda på varsit rum i varsin ände av ett hus. 

At the end of the day, what really matters is that your loved ones are well, you've done your best and you're thankful for all you have. ❥

Jag älskar verkligen spontanitenen som uppstår med barn på fotografering, det blir så levande, äkta och kul! Här är bröllopsfoton från september då Johan och Pernilla sa JA! till varandra i Krokeks kyrka. Vi hade porträttfotografering ute i Marmorbruket som är ett område i Kolmården, där är så vackert! Har inte fotat just porträtt där förr men det här blev verkligen ett område jag hoppas få möjliget att fotografera fler bröllopsporträtt på i framtiden, så vacker miljö! Har så många favoritbilder från denna dag men får begränsa mig till vad ni orkar med att se i bloggformat. ;-)

 

Tack för att jag fick förtroendet att föreviga er vackra kärlek denna dag!